ett dilemma kring en utsökt sås

Inspiration. Dedikation. Innovation. Precision.

Allt detta kände jag när jag kom hem från jobbet. Min insats på jobbet var förvisso inte utöver det ordinära. Men den var inte heller dålig. Något annat som är värt att nämna är att kortspelet på rasterna gick bättre än vanligt. Jag har bestämt för mig att jag bara förlorade 50% av spelade matcher- en kraftig subtraktion från min gamla vanliga nittioprocentiga förlustratio. Men inte ens en sådan bedrift kunde få min själ att brinna, att få mina tankar sväva bland molnen, och känna i hela kroppen, från mina lagom slitna såväl som för stora Fred Perry-sneakers, till min stökiga montörskalufs.

Jag skulle nämligen laga mat.

Om jag ska vara ärlig tycker jag det är sjukt roligt att laga mat. Detta är väldigt egendomligt, eftersom jag tyvärr måste erkänna att matlagning hör till en av de talanger som är minst berikad av såväl perfektion som precision. Man kan mer eller mindre säga att jag är ganska dålig på det. Men jag kämpar ändå tappert för att någon gång bemästra den kulinariska konsten. Och ikväll så gjorde jag någonting väldigt ambitiöst.

Jag gjorde kyckling. Med mangocurrysås. Och mangocurryris.

Första etappen var att förbereda ris. En mycket svår bedrift. Oljan var varm. Det kändes. Ångesten steg genom rummet, och jag yttrade tre mycket noggrant utvalda ord: "FITTA, FITTA, FITTA!!!". Efter denna obehagliga händelse vill jag förtydliga att det var extremt dålig stämning i köket.

Efter denna incident gick allting lite halvdant. Jag skulle vilja jämföra känslan i rummet med slaget vid Normandie. Från tyskarnas bistra perspektiv. De små liven. Men jag kämpade. Till slut så mötte jag kvällens stora dilemma.

"Jag hade tillagat kycklingen i ugnen, tillsammans med en utsökt sås bestående av creme fraiche, curry, vatten, och mango chutney. Efter en viss tid i ugnen hade såsen fått utmärkt smak såväl som konsistens. Den smakade så ljuvligt att jag visste att det var för bra för att vara sant. Så här bra kan man inte lyckas"

Sanningen är som jag i stridens hetta förutspådde. Det var för bra för att vara sant. Jag insåg i mitt livs dystraste stund att jag inte hade tinat kycklingen ordentligt. Och då föll allting. Jag hade ett dilemma. Antingen kunde jag äta det som det var, med utsökt sås, med salmonella som konsekvens. Eller så kunde jag ha den i ugnen i 10 minuter till, och mer eller mindre förstöra den perfekta såsen; som helt enkelt var för perfekt för att jag skulle förtjäna den. Feg som jag är, valde jag det säkra kortet. Jag valde bort salmonellan. Men jag förstörde den bästa sås som någonsin skapats. Värdig av nobels fredspris med mera. Världen är FAN inte rättvis.

en hiatus har upphört

Är det ett flygplan? Är det en komet? Är det domedagen som har kommit?

NEJ. Det är jag som skriver blogg igen, otroligt nog.

Det har skett väldigt mycket i mitt liv sedan jag skrev här senast. Jag har gått till jobbet. Jag har druckit kaffe. Jag har sovit. Men nog om trivialiteter. Det har ju faktiskt skett två stora förändringar:

• jag har fyllt 20 år.
• jag har flyttat hemifrån.

Vi kan gå in på det första lite grann. Jag trodde först att 20-årsdagen skulle vara "Fuck yeah, vilken fest, nu får jag köpa sprit trololololo". Och även om det blev på det viset så tillfördes väldigt mycket annat när jag fyllde 20. Det blev som ett slags "coming of age"-ögonblick. Jag insåg att jag inte var en liten unge längre. Men jag insåg också att jag fortfarande kan bete mig som en liten unge, så länge jag betalar mina räkningar. Hela den biten var väldigt viktig för mig att inse. Men jag har alltid varit en människa som stått för kompromisslös ren och skär personlig integritet. Och fungerar man på det sättet så kommer ålder alltid att förbli endast en siffra. Jag kommer alltid att bete mig som jag känner mig. Huruvida det leder till att jag beter mig "barnsligt" eller "moget" finner jag aningen irrelevant. Jag har (nästan) alltid varit den jag valt att vara. Och det är ingenting jag kommer ändra på.

Oj nu blev det lite långt, här! Skriver jag mer kommer ju ingen orka läsa detta. Återkommer senare med detaljer kring flytten.

Tjoflöjt!

PS: Visst fan, jag är ju ingen montör längre, jag är förfelsökare! Borde jag ändra namnet på bloggen? Nja, känns lite för ambitiöst...

PS #2: Det är snyggt med gröna gitarrsträngar:

kalle har fått brev

Idag har det varit första repet (med mig iaf) med Brev Till Kalle, det mycket spännande projektet som skall ta musikdirekt med storm! Låter mycket lovande hittills faktiskt ska bli kul att se hur långt vi kommer :)

Men nu känns det som det är dags för att snacka lite Big Brother. Det är en serie som kanske inte har det mest prestigefulla ryktet. Men jag gillar det, och det kan jag stå för. Jag sitter dock inte och kollar 24/7 på nätet, det känns ju lite fail i allmänhet. Men lite kul är det att se när folk gör bort sig trots allt. Fast nu när Sanna åkt ut så blir det ju inte så mycket tutt-action... lite synd.

Och hur ska jag beskriva mitt nuvarande tillstånd? Adekvat helt enkelt. Jag mår bra, definitivt, och läget är väldigt trivsamt. Men på något sätt är det en pusselbit som saknas. Och det är ju faktiskt lite frustrerande, när jag nu vet var den finns och allt.

mama needs some sugar

Ja, då var man här igen. Skrivandes på den här satans jävla bloggjäveln. Det är Lördag kväll, och jag har inget planerat, till stor del på grund av det stora intag alkohol som skedde igår. Och om jag ska vara ärlig finns det inte speciellt mycket jag vill göra nu, på grund av konsekvenserna av gårdagen. Samtidigt finns det saker jag hellre gör än det här, men som inte verkar fysiskt möjliga för tillfället.

*suck*...

nu ska vi ut och supe

Jag skriver detta i en mörk tillvaro.

Eftersom det är mitt i natten. Livet för övrigt är ganska ljust.

Såååå pojkar, flickor, transor, gummiankor etc. vad är det som försigår nuförtiden i detta underliga scenario som någon innoativ påge för x gånger 100 år sen fick för sig att kalla "livet"? Det rullar på som vanligt. Jag tänkte beskriva min färgglada tillvaro i ett litet stycke av märkbart poetiskt värde (en DIKT, bitches)

jag går till jobbet

jag skruvar enheter på jobbet

jag dricker kaffe på jobbet

jag skruvar mer enheter på jobbet

jag äter lunch på jobbet

jag skruvar ännu fler enheter på jobbet

jag går hem

jag reflekterar över verkligheten

jag kommer fram till att tillvaron är adekvat

Min ursprungliga plan var att sluta inlägget där. Men det är ju inte möjligt på något vis, eftersom jag inte förklarat min titel än. Förvisso, är jag under någon form av obligation att göra detta? Har jag svurit en ed för att förklara vad jag menar med allt? Nej, för bövelen, det har jag ju inte. Scheka vidare, gott folk. Och tack för mig.

andras misär glädjer oss

Titeln talar för sanningen, liksom sanningen talar för titeln. Kom att tänka på detta när jag skrev "bitter för att jag är för gammal för att ha sportlov" på Facebook. Jag fick typ 11 stycken gillningar direkt. Har inte fått så många sedan jag fick IG på ett Matteprov, eller tog studenten med 39 graders feber. I grund och botten är det förbannat kul när det går åt helvete åt andra. Skadeglädje är något som är jättelätt att ta del av.

Fast jag är likadan som alla andra. Halkar en gubbe på stan skrattar jag. Samma gubbe skrattar nog om jag halkar. Om en kille får en bitchslap på krogen skrattar jag. Han skulle även skratta om jag fick en. Fan, jag skrattar till och med om det är jag som får en bitchslap. Det är lite som ett "ge-och-ta"-förhållande mellan människor, även om det finns människor (t ex surkärringar) som väljer att stå utanför det samarbetet och istället bitcha loss så fort man har lite roligt. Och det är ju lite orättvist, eftersom jag sett dem dra lite på smilbanden när jag nekats en åktur med bussen pga ekonomiska brister. Det är andras misär som får oss att tänka "Det är ju jävligt bra att det inte är jag som råkar illa ut". En positiv vindpust i en storm.

Skadeglädje är den bästa glädjen. Speciellt när man är full.

konst

Att spegla vardagen genom ett temperament är konst. Det är iallafall min definition. Ibland tänker man inte riktigt på vad som är konst, vissa saker känns allt för generella. Musik är konst, graffiti är konst, ja till och med matlagning har en viss estetik bakom sig.

Och nej, jag är inte en översittareindiekonstälskandelattesörplarhora. Jag sitter just nu och lyssnar på Slipknot och äter en påse Salt & Blandat. Men just nu känns Slipknot som ett banbrytande konstverk. Tänk er Jackson Pollock, som bara slängde färg hit och dit, och blev en stor stjärna. Han uttryckte sin ilska, sin ångest genom konsten. Och vad uttrycker inte Slipknot med sin musik? Jo, ilska och ångest.

De är arga, hör man klart och tydligt. De är förbannade. Likt Jackson Pollock är de inte helt konventionella i sin skaparteknik heller. De skapar sitt eget sätt att göra saker på. Gitarren är så lågt stämd att man knappt kan urskilja tonerna. Sedan slänger de in en massa oljud etc. som samples, för att styrka ångestkänslan. Det är, som laserturken skulle uttryckt det, KAOS.

Och det som är bra, är att man inte blir ångestfull när man lyssnar på det. Men man känner av deras ångest, vilket blir en stark känsla, som är väldigt njutbar. Jag kan inte hitta vetenskapen bakom det.

I'f you're 555 then I'm 666. What's it like to be a heretic?

move on be brave

don't weep at my grave

because I am no longer here

please never let

your memory of me disappear

Musikalisk eufori

Just nu så är det verkligen Seventh Wonder som gäller. Jag är helt förbluffad över att de är så pass okända som de är, för musiken är verkligen underbar. De borde verkligen vara uppe bland prog-eliten, de skulle förtjäna det. Men får önska dem all lycka till i framtiden. Länkar ännu en grym låt med ett grymt band! Seventh Wonder – Move on Through

Hur skall den aktuella dagen beskrivas? Ordet som först dyker upp i mitt huvud är lättja. Jag är nämligen ledig idag också! Har inte riktigt bestämt vad jag ska göra med dagen riktigt än, men får la hitt' på nåt. Kanske ska dra och gymma till och med, vore inte det någonting?

Idag har jag nog ingen filosofi att dela med mig av angående vare sig livet eller samhället. Därför kan jag väl lika gärna förmedla mina gamla vanliga tråkiga budord:

• var dig själv
• kompromissa inte din personlighet
• the greatest risk in life is risking nothing at all

Lev vidare, och lev berikat, kamrater!

Arbetsbrist gör mig lycklig!

Idag möttes jag av en bra nyhet! Behövde inte gå till jobbet eftersom det inte finns något att göra! Och får fortfarande lön, enligt bemanningsavtalet! Så en helt slumpmässigt utvald semesterdag blev det idag! Fullkomligt underbart! Har bara slappat hela dagen, för jag kände att jag behövde en sån dag. Var ett bra tag sen då man bara tog det lugnt.

I övrigt har jag hittat ett nytt band att njuta av. De heter Seventh Wonder, och är fullkomligt underbara. Man kan säga att deras musik låter lite som en blanding mellan Dream Theater, Stratovarius, och Symphony X. De har troligtvis en av Sveriges bästa gitarrister, och definitivt Sveriges bästa basist. Riktigt kul att höra dels deras tekniska virtuositet såväl som deras enastående låtskrivarförmåga. Antar att alla har Spotify vid det här laget, så slänger upp en länk till en väldigt imponerande låt: Seventh Wonder – Walking Tall

Nej, nu ska jag njuta ännu mer av min lediga dag. Tjingeling, lix.

Ett försök att rationalisera döden.

Döden. Ett ord med många betydelser, beroende på vem du frågar. En ateist kommer svara "slutet". En kristen kommer svara "fortsättningen". En buddhist kommer svara "omstarten". Och en satanist kommer svara "vore fint att offra en get nu fan". Eftersom jag definierar mig själv som agnostiker så väljer jag personligen att svara "Vad som händer? Det är inget vi kommer få reda på innan det händer, så varför spekulera?". Jag funderar inte på vad som händer efter döden längre. Det har varit många nätter som spekulerats kring ämnet, och jag vet fortfarande lika lite om vad som händer efter döden som när jag var 10 år gammal. Min slutsats är därför att det inte är något värt att fundera på. Lev livet istället. Carpe diem.

Jag är osäker på om det finns någon mening med livet. Som agnostiker tror jag att det inte är något vi kommer veta inom denna livstid. Och om denna livstid är den enda tror jag vi aldrig kommer få reda på det. Svaret är okänt, och förblir okänt, tills svaret söker oss. Men det är något jag tänkt på den senaste tiden. Även om meningen med livet är något som vi inte säkerligen kan känna till, så känns det som att meningen med döden är snäppet mer greppbar. Det är väldigt uppenbart för mig, varför vi dör. Det kan vara så att jag är ute helt och cyklar, men ingen skada skedd. Det handlar ju trots allt bara om spekulationer.

Döden skapar tidspress nämligen. Vår begränsade livstid gör att vi måste välja vad vi ska uppleva, åstadkomma, och hur vi ska sätta våra spår till nästa generation. Om alla hade levt i all evighet hade alla velat bli både astronauter, lejontämjare, rockstjärnor, präster, och porrstjärnor, för att uppleva livet fullt ut. Och mänskligheten hade inte kommit någon vart. Hade Edison ens brytt sig om att uppfinna glödlampan, om han visste att han hade en hel evighet på sig att åstadkomma något? Edison hade varit på Frimis varje helg och löst rubikskuber för att få ligg om det inte hade varit för döden...

Jag tror jag att döden förser människan med den motivation hon behöver för att ta tummen ur arslet och åstadkomma någonting, istället för att ligga i soffan, äta dillchips, och kolla på Grey's Anatomy. Jag kan tänka mig hur jag skulle vara om jag levde för evigt. Skulle ligga i soffan, städa kan man göra imorrn. Göra gitarrövningar kan man göra imorrn, har ändå hela evigheten på sig att utvecklas. Plugga vidare skulle det aldrig bli något tal om, iallafall inte på en sisådär 300 år. Nej, det är tidsgränsen som får oss att göra allt det här. Vår mortala äggklocka får iallafall mig att vilja åstadkomma saker i livet. För i värsta fall är det bara ett liv vi har.

Och ja, jag vet att jag säger emot mig själv lite grann. Hade det inte varit för döden hade det ju varken funnits Frimis, Grey's Anatomy, eller Dillchips (hemska tanke). Fatta att det finns möjlighet att vi inte ens hade haft soffor. Herregud.

Kaozz i backen

Har nyligen kommit tillbaka från en ytterst ekvisit resa till Hundfjället! Denna resa kändes mycket kulturellt berikande, eftersom den fick mig att göra anspråk på den antropologiska betydelse som vederbörande aktivitet inneburit för det svenska näringslivets tillväxt såväl som dess exponentiella produkt. Föregående mening betyder troligtvis inte ett jävla skit.

Meeeen, det var riktigt underhållande i Sälen! De två första dagarna var mycket givande! Det var grymt väder, backarna var välpistade, och de var dessutom roliga! Fanns en del småkurvor och gupp som man kunde leka med. Något som kan sägas om mitt skidåkande var att jag gjorde kaos. Även Fröken Soth gjorde ganska ordentligt med kaos. Speciellt i liften.

Utelivet var en annan femma. Eftersom nattklubben hade en åldersgräns var Ida, Nina, och jag tvungna att hitta ett festalternativ. Vi valde att dricka en massa öl och kolla på Boston Legal och På Spåret. Mycket sofistikerad underhållning, bör man understryka. Nästa kväll körde vi stenhårt på att dricka ännu mer och istället prata om katter.

Men vi var inte enbart torra! Vi var ju faktiskt på afterski en av dagarna. Det var väldigt mycket drag. Jag hade dock pjäxor på mig, och valde att hoppa och röja ändå. Det märktes i knäna nästa dag :(

Mina damer och herrar, jag tror jag börjar bli gammal. Och jag får ju för fan inte ens gå på systemet.

Rädsla

I ett dunkelt belyst rum sitter en ung man iförd endast badrock och är rädd. Morgondagen kommer bringa fram många svar på frågor han aldrig ens vågat spekulera kring. Kommer det användas narkos? Hur länge kommer han behöva vara sängliggande? Hur stor är risken för förlamning? Imorgon ska han till käk-kirurgiska kliniken, där en relativt omfattande operation ska planeras. hjälp.

Nu kanske majoriten av er tänker "vad fan är det här för någon liten fjant? det är ju bara en liten operation. inget att vara rädd för". Och egentligen är han nog inte rädd för operationen. Han litar helt enkelt inte på läkare. De står där i sina vita rockar, och kan med endast en handgest avgöra om en person ska leva eller dö. Som en dödsängel. Gör de bort sig kan det få drastiska konsekvenser. Och det är allmänt känt att alla människor kan göra bort sig.

Men nu ska inte vår unge hjälte sitta och tycka synd om sig själv och vara rädd. Han ska vara mycket nöjd. Inom månader kommer han återigen ha tänder, en privilegie som han mer eller mindre aldrig haft. Mannen i fråga har nämligen extremt dåliga gener.

han kan dock inte få ur sig tanken att läkaren ska komma in i rummet med kalla, tysta steg, och monotont yttra "johan, det blir inga tänder..."

Adekvat

Gårdagens självömkan känns nästan som bortblåst. Nästan. Var en väldigt speciell upplevelse, hade inte känt sådär på väldigt länge. Men jag tror såna där stunder behövs. För att rensa huvudet på något sätt. Nu börjar jag återhämta mig, och resan till min gamla vardagliga eufori känns mer eller mindre fullbordad ;)

Därmed återgår denna bloggs innehåll till sitt gamla vanliga nonsens, som ni trogna läsare lärt er att älska med vördnad. Bemöts detta beslut med lycka eller något så simpelt som en gammal klassisk besvikelse? Eller är helt enkelt så att denna bloggs vokabulära framtid är helt irrelevant för ordkonsumentens välbefinnande? Det vore en ypperlig komplimang åt mitt håll. Att så länge det är jag som skriver så spelar innehållet ingen roll. Fan i helvete, det vore ju nästan Beatles-status på det.

Nej, du är det dags för ett stycke skrivet på vanlig arbetarsvenska. Inte sånt där översittarspråk (som troligtvis inte är det minsta grammatiskt korrekt). Jag jobbar ju faktiskt på en fabrik, då borde jag bete mig som en sådan som jobbar på en fabrik. Så, hör och häpna, här kommer "en montörs bekännelser"- industri style!

ehh...

såatte...

fasiken vad svårt det blev att skriva nu.

Sedermera vill jag önska mig själv lycka till på krogen ikväll! Hade jag varit en idominpåläpparnaberikad fjortis hade jag skrivit "vi syns i dimman". Men istället tar vi något som är representativt för den ödmjuka översittare jag är; nämligen ett enkelt "tja".

Tja!

Inadvekvat

Rubriken talar för sig själv. Kan man laga något som är förvisso inte är trasigt, men ändå inte fungerat? Och hur går man till väga? För det kan ju inte vara så här det ska vara. Eller?

Gosh, jag har gått med i attention whore-klubben. Gammelmorfar hade blivit rörd.

Men under detta tillstånd tänker jag inte ordentligt. Det som jag definierar som sunt förnuft är inget jag brukar gå efter. Intuition. Spontanitet. Fri vilja. Det är det här jag går efter.

Man skulle nästan kunna kalla mig en förespråkare av dadaism, som förvisso tar det lugnt med den språkliga biten. Spontant ska det vara. Men det har sina konsekvenser.

Jag har ofta ställt mig frågan, är det värt det? Är det värt att leva på detta vis, när det verkar resultera i endast missförstånd? Ja det är det. Man måste vara sann mot sig själv. Känsla ska alltid gå före förnuft. Annars blir livet grått och trist.

Innerst inne hoppas jag att så få människor som möjligt läser det här inlägget. För jag är en person som vantrivs med att visa mina svagheter.

En väldigt otillfredsställande dag.

Det här är inte en dag som jag kommer komma ihåg med glädje. Det här är inte en dag som jag kommer berätta för mina barnbarn när de sitter i mitt knä framför en fängslande brasa. Den här dagen ska förträngas långt in i helvetet, så minnet av den brinner upp i ett moln av aska. Eller blir våldtagen av en jävligt skabbig demon med hell-AIDS kanske. Så länge minnet lider är jag så förbannat jävla nöjd jag kan bli för fan in i helvete. Så dålig var denna dag ja.

De senaste 2.5 åren har jag varit fängslad. Jag har varit en hybrid, hälften människa, hälften maskin. Jag tror ni är välbekanta med min situation. Jag har haft tandställning. Och jag har inte varit speciellt nöjd över det. Nej, att vara 19 år, och varje dag gå runt och flasha med något som vanligtvis associeras med små finniga 13-åringar med en röst som spricker så fort någonting utöver det ordinära sker. Att jag själv inte riktigt kommit ur målbrottet än gör ju inte saken bättre...

Jag kommer ihåg dagen jag fick den. Att jag fick en dom på 2 år. Inombords skrek jag "NOOO I'm innocent". Men tandläkaren bara skrattade ondskefullt, och smällde igen den tunga gallerprydda järndörren med en förskräcklig duns. Jag tyckte mig till och med höra dörren rosta igen endast sekunder efter det inträffande. Samt det gulpande ljudet när hon svalde nyckeln (hoppas hon fick blyförgiftning btw). Men det fanns sedermera en klen tröst. Om 2 år skulle den bort. Det fanns ett ljus i slutet av tunneln.

Men i Augusti i år tog tandläkaren sin stora håriga fot och stampade sönder ljuset. Det var nämligen den första förseningen. "Det har blivit lite problem, det kommer dröja 2 månader till". Tålmodig som jag är (tro det eller ej) valde jag att vänta. 2 månader senare samma sak igen. Och igen. Plötsligt var vi uppe i 2 och ett halvt år, jag och min kära stålproletär. Men det fanns en gnista hopp. Kanske menar de allvar denna gång. Men så fort jag gick in i mottagningsrummet visste jag direkt att så inte var fallet. Jag kände på atmosfären att deras skadeglädje skulle fortsätta i ännu två månader. Som vanligt hade jag rätt.

En liten sammanfattning: Jag är jävligt bortskämd, och borde uppskatta att jag faktiskt kan fixa mitt extremt omfattande tandproblem, och inte ens behöver betala för det. Men världen vore ju bra tråkig om man inte fick gnälla.

Mina kära vänner...

Jag har ett tips åt er. Akta er för trösklar. För varje gång ni struntar att gå över de växer de sig bara större och större, tills de blockerar hela dörren. Det är så lätt hänt, och det är något som är svårt att ha kontroll över. Men man får se till att skaffa kontroll. För så jävla långa ben har man ju inte...

Nej, livet handlar om att våga och ta risker. Tar du inte risker kommer du ingen vart. Går du inte över tröskeln blir du kvar i rummet du började i. Och vill man verkligen födas, leva, och dö, och under hela denna livstid bara vistas i ett enda rum? Varför ska man bara vistas i ett rum, när livet egentligen är en stor jävla herrgård?

Det är dags att börja leva efter mina ideal. Inte bara motsägelsefullt predika om dem.

Ett syfte

Ofta när man skriver blogginlägg skriver man ett ämne med ett så kallat syfte. Att man skriver om något som berör en, eller som man tycker är viktigt. Något man försöker förmedla till allmänheten, vars bristande kunskap samt engagemang börjar gå en allt mer på nerverna. Idag skriver jag ett inlägg med ett syfte.

Syftet är dock inte att nå ut. Man skulle snarare kunna kalla syftet "introvert" (rätt ord? I think not, men vem fan bryr sig). Mitt syfte idag har nämligen inget med den som läser detta att göra. Faktum är att jag inte kunde bry mig mindre om någon överhuvudtaget läser detta. För syftet med dagens inlägg är endast åt mig själv.

Och vad är då poängen med att skriva något som inte är meningen någon ska läsa? Det är nämligen att tid förbrukas. Tid vars syfte hittills varit okänt. En lucka i schemat behövde fyllas. Är det då inte bättre att göra något med tiden istället för att bara stirra ut i det tomma intet och vänta på att någon ska stirra tillbaka?

Jaja, nu är nog fritösen varm, så jag slutar skriva nu.

Bloggen fortsätter!

Ännu ett inlägg i bloggen! Jag måste säga en sak bara. Jag har skuldkänslor. Ni kanske undrar varför? Det är just mitt kostval för eftermiddagen. Jag sitter och konsumerar ett ekvisit bakverk i form av äppelkaka+vaniljsås. Men som den bloggare jag är vore det väl mer passande med att dricka lite vaniljlatte och sitta och njuta av en bit jordgubbscheesecake tillsammans med senaste numret av Vogue? Det känns som att jag inte lyckats bli en riktig "pure" bloggare än.

Just nu är kvällen ännu ung, och jag sitter och lyssnar på Ringo Starrs ljuva stämma. För en gångs skull en trummis som kan sjunga, gud bevare oss!

Och nej jag tror inte på Gud, men jag tycker det är jävligt synd att han (troligtvis) inte finns. Han verkar ju så jävla skön egentligen. Om folk inte fullkomligt fjäskade för honom gav han dem tusen års plågor. Fatta vilken inspiration egentligen.

Gamla testamentet- 50 cent-kulturens föregångare? Dock tycker jag hela den kriminella världen är patetisk jämfört med Gud och hans gäng. Att sälja knark och skjuta folk är ju så jävla lame, jämfört med att dränka hela världen i vatten tycker jag personligen.

Imorgon blir det att jobba igen. Jag tänker inte dock inte ta ställning till det på något sätt. Man blir ju lite skraj när man hör hur folk blir avskedade när de uttryckt sig om arbetet på internet. Jag väljer därför att vara strategisk och skriver ett tomt neutralt konstaterande: jag ska jobba imorgon.

Tredje gången gillt?

Nu sitter jag här igen. En ny rykande het blogg utan något specifikt tema. Den är lika färsk som de illröda tomaterna som Lorenzo Spaghetti har plockat från sina prisade tomatträd på sin lilla mysiga bondgård på Sicilien (fråga! växer tomater på träd? har ingen jävla aning). Den är lika spännande som att kolla på Macgyver i ett kraschande flygplan tillsammans med en mormor som snetrippat på flugsvamp. Förhoppningsvis kommer den bli lika populär som Anton Abele. Eller vänta, det är ju ingen som gillar stackarn.

Nej nej, nu är det färdigtramsat för min del. Let's get down to business. Jag har ingen aning om varför jag börjat blogga igen. Faktum består:

• ingen av mina tidigare bloggar har nått över 10 inlägg
• jag går inte längre i skolan, och behärskar inte grammatik på den mästerliga nivå som jag en gång i tiden gjorde
• blogga kan vara fett gay. ibland.

Men men. Nu är jag här. Och vem vet? Kanske den här bloggen når över 10 inlägg. Kanske jag till och med gör en custom-layout. Vi får se.

Kort om mig: Jag är en 19-årig musiker som är riktigt dålig på att skala kräftor.

Det får räcka...

Kolla gärna in mina tidigare bloggar. De visar upp enastående exempel på hur man inte bör skriva en blogg. Eller hur man bör "blogga"- för att visa att jag är en del av den härlattepalestinasjalmandodiaomacbookinddieretroglasögon-kulturen. Låt herden visa oss alla vägen.

hobbyhypokondriker.blogspot.com

innerturbulence.blogg.se (vill förtydliga att innehållet i denna blogg inte är speciellt representativt för den jag är idag. jag var en hormonspeedad cynisk tonåring. idag är jag en lycklig människa)

Väljer att avsluta detta inlägg med en nostalgisk bild från år 2008.