konst

Att spegla vardagen genom ett temperament är konst. Det är iallafall min definition. Ibland tänker man inte riktigt på vad som är konst, vissa saker känns allt för generella. Musik är konst, graffiti är konst, ja till och med matlagning har en viss estetik bakom sig.

Och nej, jag är inte en översittareindiekonstälskandelattesörplarhora. Jag sitter just nu och lyssnar på Slipknot och äter en påse Salt & Blandat. Men just nu känns Slipknot som ett banbrytande konstverk. Tänk er Jackson Pollock, som bara slängde färg hit och dit, och blev en stor stjärna. Han uttryckte sin ilska, sin ångest genom konsten. Och vad uttrycker inte Slipknot med sin musik? Jo, ilska och ångest.

De är arga, hör man klart och tydligt. De är förbannade. Likt Jackson Pollock är de inte helt konventionella i sin skaparteknik heller. De skapar sitt eget sätt att göra saker på. Gitarren är så lågt stämd att man knappt kan urskilja tonerna. Sedan slänger de in en massa oljud etc. som samples, för att styrka ångestkänslan. Det är, som laserturken skulle uttryckt det, KAOS.

Och det som är bra, är att man inte blir ångestfull när man lyssnar på det. Men man känner av deras ångest, vilket blir en stark känsla, som är väldigt njutbar. Jag kan inte hitta vetenskapen bakom det.

I'f you're 555 then I'm 666. What's it like to be a heretic?