Ett försök att rationalisera döden.

Döden. Ett ord med många betydelser, beroende på vem du frågar. En ateist kommer svara "slutet". En kristen kommer svara "fortsättningen". En buddhist kommer svara "omstarten". Och en satanist kommer svara "vore fint att offra en get nu fan". Eftersom jag definierar mig själv som agnostiker så väljer jag personligen att svara "Vad som händer? Det är inget vi kommer få reda på innan det händer, så varför spekulera?". Jag funderar inte på vad som händer efter döden längre. Det har varit många nätter som spekulerats kring ämnet, och jag vet fortfarande lika lite om vad som händer efter döden som när jag var 10 år gammal. Min slutsats är därför att det inte är något värt att fundera på. Lev livet istället. Carpe diem.

Jag är osäker på om det finns någon mening med livet. Som agnostiker tror jag att det inte är något vi kommer veta inom denna livstid. Och om denna livstid är den enda tror jag vi aldrig kommer få reda på det. Svaret är okänt, och förblir okänt, tills svaret söker oss. Men det är något jag tänkt på den senaste tiden. Även om meningen med livet är något som vi inte säkerligen kan känna till, så känns det som att meningen med döden är snäppet mer greppbar. Det är väldigt uppenbart för mig, varför vi dör. Det kan vara så att jag är ute helt och cyklar, men ingen skada skedd. Det handlar ju trots allt bara om spekulationer.

Döden skapar tidspress nämligen. Vår begränsade livstid gör att vi måste välja vad vi ska uppleva, åstadkomma, och hur vi ska sätta våra spår till nästa generation. Om alla hade levt i all evighet hade alla velat bli både astronauter, lejontämjare, rockstjärnor, präster, och porrstjärnor, för att uppleva livet fullt ut. Och mänskligheten hade inte kommit någon vart. Hade Edison ens brytt sig om att uppfinna glödlampan, om han visste att han hade en hel evighet på sig att åstadkomma något? Edison hade varit på Frimis varje helg och löst rubikskuber för att få ligg om det inte hade varit för döden...

Jag tror jag att döden förser människan med den motivation hon behöver för att ta tummen ur arslet och åstadkomma någonting, istället för att ligga i soffan, äta dillchips, och kolla på Grey's Anatomy. Jag kan tänka mig hur jag skulle vara om jag levde för evigt. Skulle ligga i soffan, städa kan man göra imorrn. Göra gitarrövningar kan man göra imorrn, har ändå hela evigheten på sig att utvecklas. Plugga vidare skulle det aldrig bli något tal om, iallafall inte på en sisådär 300 år. Nej, det är tidsgränsen som får oss att göra allt det här. Vår mortala äggklocka får iallafall mig att vilja åstadkomma saker i livet. För i värsta fall är det bara ett liv vi har.

Och ja, jag vet att jag säger emot mig själv lite grann. Hade det inte varit för döden hade det ju varken funnits Frimis, Grey's Anatomy, eller Dillchips (hemska tanke). Fatta att det finns möjlighet att vi inte ens hade haft soffor. Herregud.