Adekvat

Gårdagens självömkan känns nästan som bortblåst. Nästan. Var en väldigt speciell upplevelse, hade inte känt sådär på väldigt länge. Men jag tror såna där stunder behövs. För att rensa huvudet på något sätt. Nu börjar jag återhämta mig, och resan till min gamla vardagliga eufori känns mer eller mindre fullbordad ;)

Därmed återgår denna bloggs innehåll till sitt gamla vanliga nonsens, som ni trogna läsare lärt er att älska med vördnad. Bemöts detta beslut med lycka eller något så simpelt som en gammal klassisk besvikelse? Eller är helt enkelt så att denna bloggs vokabulära framtid är helt irrelevant för ordkonsumentens välbefinnande? Det vore en ypperlig komplimang åt mitt håll. Att så länge det är jag som skriver så spelar innehållet ingen roll. Fan i helvete, det vore ju nästan Beatles-status på det.

Nej, du är det dags för ett stycke skrivet på vanlig arbetarsvenska. Inte sånt där översittarspråk (som troligtvis inte är det minsta grammatiskt korrekt). Jag jobbar ju faktiskt på en fabrik, då borde jag bete mig som en sådan som jobbar på en fabrik. Så, hör och häpna, här kommer "en montörs bekännelser"- industri style!

ehh...

såatte...

fasiken vad svårt det blev att skriva nu.

Sedermera vill jag önska mig själv lycka till på krogen ikväll! Hade jag varit en idominpåläpparnaberikad fjortis hade jag skrivit "vi syns i dimman". Men istället tar vi något som är representativt för den ödmjuka översittare jag är; nämligen ett enkelt "tja".

Tja!