God morgon kära läsare! Hur står det till egentligen? Är det någonting som är fel kan ni berätta det för mig. Så länge ni läser min blogg finns jag för er i vått och torrt, luftfuktigheten är godtycklig helt enkelt.
Idag tänkte jag dela med mig av lite tankar. Otippat, eller hur? Inte så otippat som man kan tro! Tankar är nämligen vad en blogg oftast består av. Skillnaden mellan denna blogg och andra bloggar är att det helt enkelt är bättre tankar. Det finns substans. Det är inte ytligt, det är innerligt. Andra skrapar på ytan, jag kör in en tryckluftsborr rakt in i hjärtat, likt hur arga snickaren kommer göra på någon person när hans psykopatiska sidor till slut når klimax.
Som vanligt har jag hunnit skriva en massa intressanta tankar redan innan dagens ämne tagits upp. Så det är bäst jag skyndar mig så att det kommer med överhuvudtaget! Det som det ska reflekteras kring idag är min karriär. Som samtliga av er bör känna till har mitt karriärval hittills i livet inneburit att jag jobbat med elektronikmontage på en av Sveriges största industrier. Då jag valt att avsluta denna karriär (det bör påpekas att det är tredje gången jag gör detta val) har jag lite reflektioner om vad denna tid betytt för mig.
Många skulle beskriva mitt tidigare arbete som ett typiskt "kneg", dvs ett vanligt enkelt arbete för en helt okej lön. Det trodde även en sådan upplyst människa som jag att det var. Men epifani är någonting man kan få flera gånger i livet (speciellt om man är upplyst) och en dag insåg jag att jag genom mitt arbete troligtvis förändrat väldigt många människors liv. Detta är på grund av att de produkter jag tillverkat håller Sveriges mobilnät uppe. Kort och gott kan man säga att jag skapat 4G-nätet. TÄNK hur många liv detta 4G-nät har påverkat. När folk har drabbats av en olycka och ringt en ambulans, vems 4G-nät har gjort detta möjligt? Det som JAG har byggt. Utifrån detta kan man dra slutsatsen att jag räddat tusentals liv. Kanske kan bli ett fredspris för mig trots allt.
Att förändra liv sträcker sig långt bortom det jag beskrev i det tidigare stycket. Jag kan se framför mig alla vackra stunder som mitt mobilnät bidragit till. Tänk er det nykära paret som ligger i varsin säng, och utbyter gulliga fraser i timtal. Tänk er pappan ute på affärsresa som får höra sin lille sons röst för första gången på länge. Tänk er en gammal man som varit ensam i decennier som plötsligt får ett telefonsamtal från en dotter han totalt glömt att han hade. Vackra stunder i livet, och allting görs möjligt tack vare blinkande maskiner som jag skruvat ihop. Man kännser sig lite "divine", som man brukar säga på ett annat språk.
Hur min sista dag var? Schysst att ni frågar. Verkligen, det värmer! Den var fulländad, på grund av ett stordåd jag lyckades utföra. Nej, jag gick inte på vatten. Jag gjorde någonting ännu mer häpnadsväckande. Något så otroligt att Anna Book hade tappat alla sina hakor. Jag lyckades äntligen fullständigt konsumera en vikingbåtpizza. I fyra års tid har jag kämpat för detta, men aldrig lyckats. Nu, på min sista arbetsdag, låg alla stjärnor rätt i himlen. Och nu i efterhand så kan jag säga som Julius Caesar sade "Jag kom, jag såg, jag segrade". För jag kom till fikarummet, såg pizzan, och segrade när jag lyckats äta upp den.
Nu kan jag äntligen sätta punkt för den här karriären. Att lyckas äta en sådan pizza är att nå montörens nirvana. Samsara, vi är ett nu. I evighet skall vi bestå.
fredag 8 augusti 2014
tisdag 29 juli 2014
The Birthday Chronicles
God morgon allesammans.
Efter ett relativt händelselöst nattpass på fabriken sitter jag vid mitt köksbord. Reflekterar. Kontemplerar. Kommunicerar med mitt inre. Med tanke på hur fruktansvärt bra jag är att bygga telekommunikationsutrustning så är detta inget större problem. Hur många pluppar du än har kommer jag alltid ha en mer än dig.
Men fan, nu är det dags att släppa den här lite provocerande tonen jag har! Det är ju faktiskt så att jag fyller år. 23 till och med. Ingen vidare spännande siffra när man tänker efter. Tidigare var ju varje år en milstolpe. När man var 15 fick man köra moped och knulla. När man var 16 fick man övningsköra. När man var 18 fick man gå ut på krogen. När man var 20 fick man köpa fett mycket sprit asså. Jag har nu insett att min nästa kroniska milstolpe jag kommer få i mitt liv kommer vara vid 65. Då får jag gratis inträde till Gröna Lund. Även på konsertkvällar.
Och det här med presenterna ska vi inte ens gå in på. Som liten grabb kunde man stolt visa upp en ny Game Boy eller nån jävla robot eller nåt annat jävla skit. Som 15 moped, och kanske en stilettkniv om farsan var tillräckligt kriminell av sig. När man fyllde 18 kunde föräldrarna äntligen köpa sprit åt en utan att få dåligt samvete, eller varför inte en halvtaskig bil? Men vad blir det nu, i vuxen ålder? "Asså Lasse, kolla in den här nya dammsugaren jag fick av morsan. Den har tre olika sughastigheter, som din syrra HÄHÄHÄ". Jag tror de flesta hellre skulle glida runt på en moped än att hamna på sjukhus för att man fick spö av nån jävla Lasse.
Men nu ska jag inte vara så negativ! För om man sätter lite perspektiv på saken så blir ju det här med att fylla år ganska vackert egentligen. Man firar att man överlevt ett år till. Man har inte blivit överkörd av ett tåg. Man har inte råkat trassla in sig i ett vitt lakan och på något mystiskt vis hamnat i Harlem i New York. Livet är en hinderbana full med dödliga fällor, och jag bara springer sick-sack mellan dem. Ofta undrar jag om det handlar om tur eller skicklighet. Mycket talar för att det är det senare alternativet.
Det var det. Födelsedagen i ett nötskal. En snabb titt i backspegeln, men ändå gasen i botten framåt. Jag ser det inte som ännu ett år som har gått. Jag ser det som en godtycklig mängd visdom, som har fyllts på i en redan överfull... ehh... visdomsbägare? I alla fall, tack för er uppmärksamhet denna afton. Tänker avsluta med en länk till den häftigaste födelsedagslåten någonsin.
https://www.youtube.com/watch?v=apWKh3D9oVw
Må frid vara med er tills nästa blogginlägg.
https://www.youtube.com/watch?v=apWKh3D9oVw
Må frid vara med er tills nästa blogginlägg.
fredag 18 april 2014
Långfredagskrönika: Kan vara krydd
God kväll kära läsare! Jag snittar på ett inlägg i månaden nu och det är, om jag får säga det själv (vilket jag absolut får eftersom det är min blogg) en fantastisk bedrift från min sida. Aldrig har jag haft sådan inspiration från omvärlden. Aldrig har mina fingrar spatserat så friktionslöst över tangentbordet, som en hel familj med sorkar i en trädgård vars jord har oerhört låg densitet. Aldrig har jag känt mig så flummig i huvudet att jag kommer på så fruktansvärt usla liknelser som den jag nyss skrev.
Jag tänkte tillägna detta inlägg mannen vars dag vi "firar" idag, nämligen självaste Jesus Kristus. Något som varit kraftigt debatterat ända sedan kristendomen ej längre var obligatorisk är huruvida denna älskade profet någonsin existerat. Och jag tänkte, dagen till ära, bidra med mina egna tankar om denna helighetens höjdare! Jag tror absolut att han har existerat. Varför skulle han inte gjort det liksom? Jag tror även att det inte är omöjligt att han dog denna dag, kanske uppspikad på ett kors! Det jag däremot är inte lika övertygad av är vad han påstås ha gjort!
Anledningen att jag är aningen skeptisk till att hans stordåd är exakt återgivna i bibeln har ingenting med att de är så fantastiska att göra. Snarare är att jag, genom upplevelser i mitt eget liv, har insett att berättandekonsten i sig har sina djupa brister. Det förekommer nämligen oerhörda mängder krydd när man berättar saker för människor. Jag har märkt det själv. Ibland har man liksom bevittnat att en polare har varit med om något jävligt ballt. Sedan, endast timmar senare, får man höra historien kryddad till MAX. Så här är det alltid, med exakt alla människor. Ingen skruvar någonsin på locket på kryddburken och den innehåller rökt habanero.
Det jag nyss berättade för er säger ju även en del om bibeln. Den är 2000 år gammal, och är baserad på upplevelser från ett kompisgäng (Jesus och hans 12 bros). Jag har nyss konstaterat att när man berättar någonting vidare kan det förekomma stora mängder krydd. Kan vara krydd. KVK. Tänk om Jesus tog simborgarmärket jävligt snabbt och stiligt någon gång. Paulus bevittnade det hela och sa senare "Asså... mannen. Du skulle sett förut. Jesus praktiskt taget gick på vattnet". Plötsligt har vi där ett stordåd som egentligen bara är en stor prydlig hög med krydd.
Baserat på denna teori så tror jag att mycket av bibeln har hänt, dock återgivna med oerhörda mängder krydd. Detta gäller inte bara bibeln, utan alla biografier som någonsin har skrivits. För att vara övertygad av någonting måste man se det med egna ögon. Därför har jag svårt att tro på någon religion, eller ens Big Bang. "Vetenskapligt bevisat" säger dem, jag säger KVK = KAN VARA KRYDD. Man vet aldrig.
Hoppas ni inte tappade några hjärnceller på att läsa detta, för jag tappade nog minst hälften av mina genom att skriva det.
Ha en trevlig långfredag allesammans!
Jag tänkte tillägna detta inlägg mannen vars dag vi "firar" idag, nämligen självaste Jesus Kristus. Något som varit kraftigt debatterat ända sedan kristendomen ej längre var obligatorisk är huruvida denna älskade profet någonsin existerat. Och jag tänkte, dagen till ära, bidra med mina egna tankar om denna helighetens höjdare! Jag tror absolut att han har existerat. Varför skulle han inte gjort det liksom? Jag tror även att det inte är omöjligt att han dog denna dag, kanske uppspikad på ett kors! Det jag däremot är inte lika övertygad av är vad han påstås ha gjort!
Anledningen att jag är aningen skeptisk till att hans stordåd är exakt återgivna i bibeln har ingenting med att de är så fantastiska att göra. Snarare är att jag, genom upplevelser i mitt eget liv, har insett att berättandekonsten i sig har sina djupa brister. Det förekommer nämligen oerhörda mängder krydd när man berättar saker för människor. Jag har märkt det själv. Ibland har man liksom bevittnat att en polare har varit med om något jävligt ballt. Sedan, endast timmar senare, får man höra historien kryddad till MAX. Så här är det alltid, med exakt alla människor. Ingen skruvar någonsin på locket på kryddburken och den innehåller rökt habanero.
Det jag nyss berättade för er säger ju även en del om bibeln. Den är 2000 år gammal, och är baserad på upplevelser från ett kompisgäng (Jesus och hans 12 bros). Jag har nyss konstaterat att när man berättar någonting vidare kan det förekomma stora mängder krydd. Kan vara krydd. KVK. Tänk om Jesus tog simborgarmärket jävligt snabbt och stiligt någon gång. Paulus bevittnade det hela och sa senare "Asså... mannen. Du skulle sett förut. Jesus praktiskt taget gick på vattnet". Plötsligt har vi där ett stordåd som egentligen bara är en stor prydlig hög med krydd.
Baserat på denna teori så tror jag att mycket av bibeln har hänt, dock återgivna med oerhörda mängder krydd. Detta gäller inte bara bibeln, utan alla biografier som någonsin har skrivits. För att vara övertygad av någonting måste man se det med egna ögon. Därför har jag svårt att tro på någon religion, eller ens Big Bang. "Vetenskapligt bevisat" säger dem, jag säger KVK = KAN VARA KRYDD. Man vet aldrig.
Hoppas ni inte tappade några hjärnceller på att läsa detta, för jag tappade nog minst hälften av mina genom att skriva det.
Ha en trevlig långfredag allesammans!
fredag 21 mars 2014
Jag hörde fåglarna kvittra, och plötsligt var jag fri
God kväll kära läsare! Förut idag fick jag plötsligt en stark känsla. Det var känslan av frihet, känslan av lugn, känslan av harmoni som uppenbarade sig. Lite bakgrund: den senaste månaden har varit hektisk på alla sätt och vis. Egentligen inte så tung studiemässigt förrän mot slutet, men det har varit många bollar i luften. Nu kommer det låta som att jag har haft mycket seriösa projekt på G inom till exempel filantropiska syften men så är det verkligen inte! Ska jag vara ärlig är det väl mest att jag har varit ute och haft det roligt mycket den senaste månaden.
Grejen med en sådan hektisk period är att även om man har väldigt roligt så tappar man på något sätt nutidskänslan. På sätt och vis känner man hur man kastas från plats till plats, från dag till dag. Och helhetsintrycket är att man inte riktigt vet vad som händer. Man vet att man gillar det, men man har ingen aning vad det är som händer. Det är därför som man ändå får en otroligt skön känsla för sig när det är över. När man på något sätt kommer tillbaka till det verkliga livet.
Jag hade en ovanligt lugn tentaperiod denna gång, då jag för ovanlighetens skull bara hade en tenta, resten av kurserna jag läste examineras endast på laborationer. Sen att denna tenta var så oerhört svår att knappast jag eller någon av mina kamrater klarade den är ett ämne vi kan behandla någon annan gång. Detta ledde till att jag efter tentan hade några dagar för mig själv, då de flesta andra jag känner här nere antingen hade tentor kvar eller omtentor (själv är man swag och har inga omtentor). Och efter att jag landat efter den intensiva period vaknade jag i morse och bara kände harmoni. Jag såg solen stråla in i rummet, jag hörde fåglarna kvittra, och jag var inte bakfull. Jag packade nästan min väska direkt och drog till gymmet, och när jag kom hem lagade jag en fruktansvärt god middag (kan diskuteras).
Och det är mitt i allt som den här speciella känslan av harmoni inbefinner sig. Tänk er typ att det är krig i er hemort. Typ inbördeskrig av något slag. Istället för att delta i kriget så går du ner i källaren och chillar i två veckor till kriget är över. Sedan kliver du upp ur källaren, känner solens strålar mot kroppen, andas den friska luften, och packar gymväskan och går ner till stan som att inget hänt. Standard tanke, det här har väl alla tänkt någon gång? Kanske låter lite udda, men det är verkligen så det känns.
Men det är inte så att harmoni i livet förblir orubbad. För nu ska jag ner i källaren och laga cykeln. Så harmonin, jag säger farväl till dig. Jag är tacksam för den tid vi tillbringade tillsammans. Men denna tid är onekligen över, då cykel-lagande motverkar alla potentiell harmonisk inverkan man kan ha på livet.
Grejen med en sådan hektisk period är att även om man har väldigt roligt så tappar man på något sätt nutidskänslan. På sätt och vis känner man hur man kastas från plats till plats, från dag till dag. Och helhetsintrycket är att man inte riktigt vet vad som händer. Man vet att man gillar det, men man har ingen aning vad det är som händer. Det är därför som man ändå får en otroligt skön känsla för sig när det är över. När man på något sätt kommer tillbaka till det verkliga livet.
Jag hade en ovanligt lugn tentaperiod denna gång, då jag för ovanlighetens skull bara hade en tenta, resten av kurserna jag läste examineras endast på laborationer. Sen att denna tenta var så oerhört svår att knappast jag eller någon av mina kamrater klarade den är ett ämne vi kan behandla någon annan gång. Detta ledde till att jag efter tentan hade några dagar för mig själv, då de flesta andra jag känner här nere antingen hade tentor kvar eller omtentor (själv är man swag och har inga omtentor). Och efter att jag landat efter den intensiva period vaknade jag i morse och bara kände harmoni. Jag såg solen stråla in i rummet, jag hörde fåglarna kvittra, och jag var inte bakfull. Jag packade nästan min väska direkt och drog till gymmet, och när jag kom hem lagade jag en fruktansvärt god middag (kan diskuteras).
Och det är mitt i allt som den här speciella känslan av harmoni inbefinner sig. Tänk er typ att det är krig i er hemort. Typ inbördeskrig av något slag. Istället för att delta i kriget så går du ner i källaren och chillar i två veckor till kriget är över. Sedan kliver du upp ur källaren, känner solens strålar mot kroppen, andas den friska luften, och packar gymväskan och går ner till stan som att inget hänt. Standard tanke, det här har väl alla tänkt någon gång? Kanske låter lite udda, men det är verkligen så det känns.
Men det är inte så att harmoni i livet förblir orubbad. För nu ska jag ner i källaren och laga cykeln. Så harmonin, jag säger farväl till dig. Jag är tacksam för den tid vi tillbringade tillsammans. Men denna tid är onekligen över, då cykel-lagande motverkar alla potentiell harmonisk inverkan man kan ha på livet.
onsdag 19 mars 2014
Den här pojkens liv.
Sup bros! Vad händ-ish? Att börja ett blogginlägg med nyss använda fras känns ungefär som att tala med en tegelvägg. Men vad ska man säga? Jag vill inte vara den som är den som ner på människor som finner komfort i att söka kontakt med en godtycklig bit murbruk. Jag är ju sjukt öppensinnad och sånt där.
I alla fall, jag hade tänkt att dagens inlägg faktiskt skulle handla om något. För jag skriver ju dessa blogginlägg när jag är uppeldad över någonting. Och känslan just nu, jag vet inte hur jag ska beskriva den... kanske... uppeldad? Nu kommer ni tro att det har hänt värsta grejen. Typ som att jag gift mig, eller börjat köpa ketchup med mindre socker. Men oroa er inte, jag har varken bundit upp mig eller börjat leva ett hälsosammare liv! Jag har bara sett en bra film. Så detta inlägg blir som en slags filmrecension. Fast recension är väl att ta i, då ska man väl ha en specifik struktur eller någonting. Se det mer som ett par stycken text när jag hyllar en film, som troligtvis inte ens är så bra som jag tycker.
Filmen i fråga heter "This Boy's Life" och anledningen att jag ens gick ner till videobutiken och köpte den (standard bullshit), var att Robert De Niro var med i den! Ni som känner mig väl vet ju att jag sedan länge haft något av en fullkomligt heterosexuell mancrush på den killen. Så jag försöker se allt jag kommer över med denne legend. Speciellt när det är en film som denna, som ändå inte riktigt nått kultstatus. Trots att den är 20 år gammal. Även medverkande i denna film är en extremt ung Leonardo Di Caprio (särskriver man det?) och en ännu mer extremt yngre Tobey Maguire.
Nu börjar detta inlägg bli lite för långt för att genomsnittsläsaren ska orka läsa allt, så låt mig komma till kritan innan ni trycker på CTRL + W. Snälla gör det inte. Plz. I alla fall. I korta drag handlar filmen om en pojke (Di Caprio) och hans mor (någon brud) som har stora problem med att modern jämt hittar så fittiga pojkvänner! Som konsekvens av detta liv har Di Caprios karaktär blivit något av en kedjerökande, kriminell, runtknullande douche, trots att endast bara är typ 15 år eller nåt. Men till slut hittar de Dwight (De Niro), som verkar hur go som helst! Han får grabben att börja scouterna och leverera tidningar! Allting verkar vara frid och fröjd, ändå tills det visar sig att De Niros karaktär har de extrema psykopatdrag som vi är vana vid att se honom med.
Och det är här filmen fullkomligt briljerar. Visst, De Niro har spelat the bad guy förut. Många gånger. Grejen är, han har jämt varit "bad ass". Hur mycket han än har mördat, knarkat, misshandlat, och till och med våldtagit har man ändå gillat honom. För att han är "skön". Och visst, de skådespelarinsatserna han gjort då har varit briljanta. Men här tar han det till en komplett ny nivå. Varför? För man fullkomligt hatar honom. Man hatar hur hans karaktär behandlar folk, trots att denna karaktär bara är en patetisk förlorare. Man vill seriöst att någon bara ska skjuta honom.
Men det här låter ju inte som något vidare positivt intryck? Det är det som är grejen. Hela intrycket är så ofattbart enormt. Man glömmer lite bort att det är en film, jag kan säga att var jävligt nära på att kasta TVn i golvet för att jag var så jävla förbannad på Robert De Niro. Och det är det här som är själva definitionen av en bra skådespelare. När du kan göra ett sådant intryck genom att bara, ja just det, skådespela.
Den här filmen är för övrigt baserad på en sann historia. För författarens skull hoppas jag att filmen är något överdramatiserad.
De Niro, du kommer alltid vara untouchable.
I alla fall, jag hade tänkt att dagens inlägg faktiskt skulle handla om något. För jag skriver ju dessa blogginlägg när jag är uppeldad över någonting. Och känslan just nu, jag vet inte hur jag ska beskriva den... kanske... uppeldad? Nu kommer ni tro att det har hänt värsta grejen. Typ som att jag gift mig, eller börjat köpa ketchup med mindre socker. Men oroa er inte, jag har varken bundit upp mig eller börjat leva ett hälsosammare liv! Jag har bara sett en bra film. Så detta inlägg blir som en slags filmrecension. Fast recension är väl att ta i, då ska man väl ha en specifik struktur eller någonting. Se det mer som ett par stycken text när jag hyllar en film, som troligtvis inte ens är så bra som jag tycker.
Filmen i fråga heter "This Boy's Life" och anledningen att jag ens gick ner till videobutiken och köpte den (standard bullshit), var att Robert De Niro var med i den! Ni som känner mig väl vet ju att jag sedan länge haft något av en fullkomligt heterosexuell mancrush på den killen. Så jag försöker se allt jag kommer över med denne legend. Speciellt när det är en film som denna, som ändå inte riktigt nått kultstatus. Trots att den är 20 år gammal. Även medverkande i denna film är en extremt ung Leonardo Di Caprio (särskriver man det?) och en ännu mer extremt yngre Tobey Maguire.
Nu börjar detta inlägg bli lite för långt för att genomsnittsläsaren ska orka läsa allt, så låt mig komma till kritan innan ni trycker på CTRL + W. Snälla gör det inte. Plz. I alla fall. I korta drag handlar filmen om en pojke (Di Caprio) och hans mor (någon brud) som har stora problem med att modern jämt hittar så fittiga pojkvänner! Som konsekvens av detta liv har Di Caprios karaktär blivit något av en kedjerökande, kriminell, runtknullande douche, trots att endast bara är typ 15 år eller nåt. Men till slut hittar de Dwight (De Niro), som verkar hur go som helst! Han får grabben att börja scouterna och leverera tidningar! Allting verkar vara frid och fröjd, ändå tills det visar sig att De Niros karaktär har de extrema psykopatdrag som vi är vana vid att se honom med.
Och det är här filmen fullkomligt briljerar. Visst, De Niro har spelat the bad guy förut. Många gånger. Grejen är, han har jämt varit "bad ass". Hur mycket han än har mördat, knarkat, misshandlat, och till och med våldtagit har man ändå gillat honom. För att han är "skön". Och visst, de skådespelarinsatserna han gjort då har varit briljanta. Men här tar han det till en komplett ny nivå. Varför? För man fullkomligt hatar honom. Man hatar hur hans karaktär behandlar folk, trots att denna karaktär bara är en patetisk förlorare. Man vill seriöst att någon bara ska skjuta honom.
Men det här låter ju inte som något vidare positivt intryck? Det är det som är grejen. Hela intrycket är så ofattbart enormt. Man glömmer lite bort att det är en film, jag kan säga att var jävligt nära på att kasta TVn i golvet för att jag var så jävla förbannad på Robert De Niro. Och det är det här som är själva definitionen av en bra skådespelare. När du kan göra ett sådant intryck genom att bara, ja just det, skådespela.
Den här filmen är för övrigt baserad på en sann historia. För författarens skull hoppas jag att filmen är något överdramatiserad.
De Niro, du kommer alltid vara untouchable.
söndag 16 februari 2014
Sabbaten
God kväll kära läsare! Hur står det till idag då? Jag mår bra. Givetvis har jag i vanlig ordning lite tankar och funderingar kring livets olika berg och dalar, om man ska vara lite abstrakt för att ni inte ska känna är alltför främmande på denna planet i bloggosfären.
Vi kan börja detta inlägg med en sammanfattning av denna dag, något som skulle kunna beskrivas som en "empirisk studie" av en människa som inte är speciellt klok av sig. Tyvärr har allt jag haft för mig idag belagts med sekretess, så jag kan inte skriva det i denna blogg. Trist va?
Men om jag ska lätta på flummet och vara seriös en smula. Det är något jag haft på tankarna på sistone som grämer mig en del. Det handlar om välgörenhet. Givetvis är jag för välgörenhet. Jag tycker det är en oerhört bra grej, och människor borde absolut bidra mer till välgörenhet än vad de gör i dagsläget, och även jag såklart. Men något som bara gör mig så fruktansvärt äcklad är när folk skryter om det. Och översittartonen på rösten kickar in direkt. Man ger väl pengar till behövande för att de just är "behövande" och för att man själv har ett överskott? Inte för att få någon jävla egoboost? Vidrigt asså.
Jag menar såklart inte alla er som har varit del av den här sms-kampanjen på Facebook på sistone. Jag menar er som verkligen skrytit om det, med det där självgoda leendet på era läppar och sagt "Alltså ni som sveper öl på Facebook är patetiska, jag ger 1/300 av min lön till välgörenhet, jag är så förbannat jävla bra, du borde kyssa mina fötter ditt jävla svin." Sånt här gör mig så sjukt upprörd. Det finns flera miljoner människor som ger pengar till välgörenhet utan behovet av att berätta det för alla med ett smug-face utan dess like. Jag tänker inte avslöja huruvida jag någonsin skänkt pengar till någon organisation eller inte. För poängen är ju att göra en god gärning, inte att köpa en egoboost för ynka 50 kr.
Jag var glad när jag påbörjade detta inlägg men nu blev jag ju fan arg! Ska försöka lugna ner mig så att ni får ett inlägg av mer harmonisk karaktär nästa gång.
Pusshej!
Vi kan börja detta inlägg med en sammanfattning av denna dag, något som skulle kunna beskrivas som en "empirisk studie" av en människa som inte är speciellt klok av sig. Tyvärr har allt jag haft för mig idag belagts med sekretess, så jag kan inte skriva det i denna blogg. Trist va?
Men om jag ska lätta på flummet och vara seriös en smula. Det är något jag haft på tankarna på sistone som grämer mig en del. Det handlar om välgörenhet. Givetvis är jag för välgörenhet. Jag tycker det är en oerhört bra grej, och människor borde absolut bidra mer till välgörenhet än vad de gör i dagsläget, och även jag såklart. Men något som bara gör mig så fruktansvärt äcklad är när folk skryter om det. Och översittartonen på rösten kickar in direkt. Man ger väl pengar till behövande för att de just är "behövande" och för att man själv har ett överskott? Inte för att få någon jävla egoboost? Vidrigt asså.
Jag menar såklart inte alla er som har varit del av den här sms-kampanjen på Facebook på sistone. Jag menar er som verkligen skrytit om det, med det där självgoda leendet på era läppar och sagt "Alltså ni som sveper öl på Facebook är patetiska, jag ger 1/300 av min lön till välgörenhet, jag är så förbannat jävla bra, du borde kyssa mina fötter ditt jävla svin." Sånt här gör mig så sjukt upprörd. Det finns flera miljoner människor som ger pengar till välgörenhet utan behovet av att berätta det för alla med ett smug-face utan dess like. Jag tänker inte avslöja huruvida jag någonsin skänkt pengar till någon organisation eller inte. För poängen är ju att göra en god gärning, inte att köpa en egoboost för ynka 50 kr.
Jag var glad när jag påbörjade detta inlägg men nu blev jag ju fan arg! Ska försöka lugna ner mig så att ni får ett inlägg av mer harmonisk karaktär nästa gång.
Pusshej!
torsdag 9 januari 2014
Jungfru Maria, rädda mig från Tenta-p. Och klä gärna av dig.
God morgon kära läsare. Hur är det med er? Får det lov att vara en apelsin? Här är ett utdrag ur mitt liv.
Detta inlägg är ett inlägg utan inspiration. Ett inlägg utan färg. Ett inlägg som är lika sorgligt som dessa fruktansvärda stunder när man ser en överkörd igelkott på vägen. Ty det är en tentaperiod som råder. Gnistan känns fattig, och själen är tommare än Carl Bildts blick. Jag går upp tidigt. Äter en burk kvarg. Studerar ett tag. Åker ner till stan och väcker Olle genom att spela högljudd hårdrock i hans rum. Pluggar ett tag till. Äter lunch. Pluggar ett tag till. Sedan åker jag hem.
Väl hemma så börjar man inse hur mycket man pluggat, och ändå hur lite man kan. Ångesten infaller sig. Jag börjar skrika okontrollerat på ett språk okänt för vanliga dödliga. Jag sliter av stora tussar av mitt hår och slänger i badkaret. Jag skär ett stort snitt i handleden och skriver samtliga härledningar av "Eulers Formel" på väggen med mitt eget blod. Sedan går jag ut och dunkar huvudet kontinuerligt samt stenhårt i asfalten. Människor går förbi. I vissa sällsynta fall kan någon stanna och fråga "Hur är det fatt?". Jag svarar då "Tenta-p". Personen i fråga förlorar då all form av vitalitet i ansiktet och går sin väg.
Men det gäller att se ljuset i slutet av denna mörka tunnel, som ibland känns längre och mörkare än den längsta mörkaste tunnel som jag känner till men av sekretesskäl inte kommer nämna här. Om en vecka är allt det här över. Då far jag till alperna i en vecka. Sedan återgår jag till mitt tidigare liv som innefattar att:
Detta inlägg är ett inlägg utan inspiration. Ett inlägg utan färg. Ett inlägg som är lika sorgligt som dessa fruktansvärda stunder när man ser en överkörd igelkott på vägen. Ty det är en tentaperiod som råder. Gnistan känns fattig, och själen är tommare än Carl Bildts blick. Jag går upp tidigt. Äter en burk kvarg. Studerar ett tag. Åker ner till stan och väcker Olle genom att spela högljudd hårdrock i hans rum. Pluggar ett tag till. Äter lunch. Pluggar ett tag till. Sedan åker jag hem.
Väl hemma så börjar man inse hur mycket man pluggat, och ändå hur lite man kan. Ångesten infaller sig. Jag börjar skrika okontrollerat på ett språk okänt för vanliga dödliga. Jag sliter av stora tussar av mitt hår och slänger i badkaret. Jag skär ett stort snitt i handleden och skriver samtliga härledningar av "Eulers Formel" på väggen med mitt eget blod. Sedan går jag ut och dunkar huvudet kontinuerligt samt stenhårt i asfalten. Människor går förbi. I vissa sällsynta fall kan någon stanna och fråga "Hur är det fatt?". Jag svarar då "Tenta-p". Personen i fråga förlorar då all form av vitalitet i ansiktet och går sin väg.
Men det gäller att se ljuset i slutet av denna mörka tunnel, som ibland känns längre och mörkare än den längsta mörkaste tunnel som jag känner till men av sekretesskäl inte kommer nämna här. Om en vecka är allt det här över. Då far jag till alperna i en vecka. Sedan återgår jag till mitt tidigare liv som innefattar att:
- Spela gitarr
- Dricka razz
- Fika
En stark längtan. Likt hur en soldats fru längtade efter sin make under andra världskriget. Likt hur en utelåst diabetespatient längtar sin insulinspruta. Likt hur en nykter alkoholist egentligen längtar efter sitt gamla liv trots att han aldrig kommer erkänna det.
Befrielsen är nära. Snart kommer jag känna mig som en fransman som blickar ut över Normandies kust den sjätte Juni 1944.
Nice ju.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)