Sup bros! Vad händ-ish? Att börja ett blogginlägg med nyss använda fras känns ungefär som att tala med en tegelvägg. Men vad ska man säga? Jag vill inte vara den som är den som ner på människor som finner komfort i att söka kontakt med en godtycklig bit murbruk. Jag är ju sjukt öppensinnad och sånt där.
I alla fall, jag hade tänkt att dagens inlägg faktiskt skulle handla om något. För jag skriver ju dessa blogginlägg när jag är uppeldad över någonting. Och känslan just nu, jag vet inte hur jag ska beskriva den... kanske... uppeldad? Nu kommer ni tro att det har hänt värsta grejen. Typ som att jag gift mig, eller börjat köpa ketchup med mindre socker. Men oroa er inte, jag har varken bundit upp mig eller börjat leva ett hälsosammare liv! Jag har bara sett en bra film. Så detta inlägg blir som en slags filmrecension. Fast recension är väl att ta i, då ska man väl ha en specifik struktur eller någonting. Se det mer som ett par stycken text när jag hyllar en film, som troligtvis inte ens är så bra som jag tycker.
Filmen i fråga heter "This Boy's Life" och anledningen att jag ens gick ner till videobutiken och köpte den (standard bullshit), var att Robert De Niro var med i den! Ni som känner mig väl vet ju att jag sedan länge haft något av en fullkomligt heterosexuell mancrush på den killen. Så jag försöker se allt jag kommer över med denne legend. Speciellt när det är en film som denna, som ändå inte riktigt nått kultstatus. Trots att den är 20 år gammal. Även medverkande i denna film är en extremt ung Leonardo Di Caprio (särskriver man det?) och en ännu mer extremt yngre Tobey Maguire.
Nu börjar detta inlägg bli lite för långt för att genomsnittsläsaren ska orka läsa allt, så låt mig komma till kritan innan ni trycker på CTRL + W. Snälla gör det inte. Plz. I alla fall. I korta drag handlar filmen om en pojke (Di Caprio) och hans mor (någon brud) som har stora problem med att modern jämt hittar så fittiga pojkvänner! Som konsekvens av detta liv har Di Caprios karaktär blivit något av en kedjerökande, kriminell, runtknullande douche, trots att endast bara är typ 15 år eller nåt. Men till slut hittar de Dwight (De Niro), som verkar hur go som helst! Han får grabben att börja scouterna och leverera tidningar! Allting verkar vara frid och fröjd, ändå tills det visar sig att De Niros karaktär har de extrema psykopatdrag som vi är vana vid att se honom med.
Och det är här filmen fullkomligt briljerar. Visst, De Niro har spelat the bad guy förut. Många gånger. Grejen är, han har jämt varit "bad ass". Hur mycket han än har mördat, knarkat, misshandlat, och till och med våldtagit har man ändå gillat honom. För att han är "skön". Och visst, de skådespelarinsatserna han gjort då har varit briljanta. Men här tar han det till en komplett ny nivå. Varför? För man fullkomligt hatar honom. Man hatar hur hans karaktär behandlar folk, trots att denna karaktär bara är en patetisk förlorare. Man vill seriöst att någon bara ska skjuta honom.
Men det här låter ju inte som något vidare positivt intryck? Det är det som är grejen. Hela intrycket är så ofattbart enormt. Man glömmer lite bort att det är en film, jag kan säga att var jävligt nära på att kasta TVn i golvet för att jag var så jävla förbannad på Robert De Niro. Och det är det här som är själva definitionen av en bra skådespelare. När du kan göra ett sådant intryck genom att bara, ja just det, skådespela.
Den här filmen är för övrigt baserad på en sann historia. För författarens skull hoppas jag att filmen är något överdramatiserad.
De Niro, du kommer alltid vara untouchable.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar