Detta inlägg är ett inlägg utan inspiration. Ett inlägg utan färg. Ett inlägg som är lika sorgligt som dessa fruktansvärda stunder när man ser en överkörd igelkott på vägen. Ty det är en tentaperiod som råder. Gnistan känns fattig, och själen är tommare än Carl Bildts blick. Jag går upp tidigt. Äter en burk kvarg. Studerar ett tag. Åker ner till stan och väcker Olle genom att spela högljudd hårdrock i hans rum. Pluggar ett tag till. Äter lunch. Pluggar ett tag till. Sedan åker jag hem.
Väl hemma så börjar man inse hur mycket man pluggat, och ändå hur lite man kan. Ångesten infaller sig. Jag börjar skrika okontrollerat på ett språk okänt för vanliga dödliga. Jag sliter av stora tussar av mitt hår och slänger i badkaret. Jag skär ett stort snitt i handleden och skriver samtliga härledningar av "Eulers Formel" på väggen med mitt eget blod. Sedan går jag ut och dunkar huvudet kontinuerligt samt stenhårt i asfalten. Människor går förbi. I vissa sällsynta fall kan någon stanna och fråga "Hur är det fatt?". Jag svarar då "Tenta-p". Personen i fråga förlorar då all form av vitalitet i ansiktet och går sin väg.
Men det gäller att se ljuset i slutet av denna mörka tunnel, som ibland känns längre och mörkare än den längsta mörkaste tunnel som jag känner till men av sekretesskäl inte kommer nämna här. Om en vecka är allt det här över. Då far jag till alperna i en vecka. Sedan återgår jag till mitt tidigare liv som innefattar att:
- Spela gitarr
- Dricka razz
- Fika
En stark längtan. Likt hur en soldats fru längtade efter sin make under andra världskriget. Likt hur en utelåst diabetespatient längtar sin insulinspruta. Likt hur en nykter alkoholist egentligen längtar efter sitt gamla liv trots att han aldrig kommer erkänna det.
Befrielsen är nära. Snart kommer jag känna mig som en fransman som blickar ut över Normandies kust den sjätte Juni 1944.
Nice ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar