God morgon kära läsare! Hur står det till egentligen? Är det någonting som är fel kan ni berätta det för mig. Så länge ni läser min blogg finns jag för er i vått och torrt, luftfuktigheten är godtycklig helt enkelt.
Idag tänkte jag dela med mig av lite tankar. Otippat, eller hur? Inte så otippat som man kan tro! Tankar är nämligen vad en blogg oftast består av. Skillnaden mellan denna blogg och andra bloggar är att det helt enkelt är bättre tankar. Det finns substans. Det är inte ytligt, det är innerligt. Andra skrapar på ytan, jag kör in en tryckluftsborr rakt in i hjärtat, likt hur arga snickaren kommer göra på någon person när hans psykopatiska sidor till slut når klimax.
Som vanligt har jag hunnit skriva en massa intressanta tankar redan innan dagens ämne tagits upp. Så det är bäst jag skyndar mig så att det kommer med överhuvudtaget! Det som det ska reflekteras kring idag är min karriär. Som samtliga av er bör känna till har mitt karriärval hittills i livet inneburit att jag jobbat med elektronikmontage på en av Sveriges största industrier. Då jag valt att avsluta denna karriär (det bör påpekas att det är tredje gången jag gör detta val) har jag lite reflektioner om vad denna tid betytt för mig.
Många skulle beskriva mitt tidigare arbete som ett typiskt "kneg", dvs ett vanligt enkelt arbete för en helt okej lön. Det trodde även en sådan upplyst människa som jag att det var. Men epifani är någonting man kan få flera gånger i livet (speciellt om man är upplyst) och en dag insåg jag att jag genom mitt arbete troligtvis förändrat väldigt många människors liv. Detta är på grund av att de produkter jag tillverkat håller Sveriges mobilnät uppe. Kort och gott kan man säga att jag skapat 4G-nätet. TÄNK hur många liv detta 4G-nät har påverkat. När folk har drabbats av en olycka och ringt en ambulans, vems 4G-nät har gjort detta möjligt? Det som JAG har byggt. Utifrån detta kan man dra slutsatsen att jag räddat tusentals liv. Kanske kan bli ett fredspris för mig trots allt.
Att förändra liv sträcker sig långt bortom det jag beskrev i det tidigare stycket. Jag kan se framför mig alla vackra stunder som mitt mobilnät bidragit till. Tänk er det nykära paret som ligger i varsin säng, och utbyter gulliga fraser i timtal. Tänk er pappan ute på affärsresa som får höra sin lille sons röst för första gången på länge. Tänk er en gammal man som varit ensam i decennier som plötsligt får ett telefonsamtal från en dotter han totalt glömt att han hade. Vackra stunder i livet, och allting görs möjligt tack vare blinkande maskiner som jag skruvat ihop. Man kännser sig lite "divine", som man brukar säga på ett annat språk.
Hur min sista dag var? Schysst att ni frågar. Verkligen, det värmer! Den var fulländad, på grund av ett stordåd jag lyckades utföra. Nej, jag gick inte på vatten. Jag gjorde någonting ännu mer häpnadsväckande. Något så otroligt att Anna Book hade tappat alla sina hakor. Jag lyckades äntligen fullständigt konsumera en vikingbåtpizza. I fyra års tid har jag kämpat för detta, men aldrig lyckats. Nu, på min sista arbetsdag, låg alla stjärnor rätt i himlen. Och nu i efterhand så kan jag säga som Julius Caesar sade "Jag kom, jag såg, jag segrade". För jag kom till fikarummet, såg pizzan, och segrade när jag lyckats äta upp den.
Nu kan jag äntligen sätta punkt för den här karriären. Att lyckas äta en sådan pizza är att nå montörens nirvana. Samsara, vi är ett nu. I evighet skall vi bestå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar