Den sanne samhällsparasiten- byråkraten

Vi har alla varit där. Suttit och väntat på arbetsförmedlingen för att svälja stoltheten och be vår kära stat om pengar. Ett sinande bankkonto är trots allt en sinande livskvalité i ett land som detta. Och då är det bara att ta skiten.

Den arbetslösa ses ofta (speciellt av rika människor) som en parasit i samhället.  Och så är ibland fallet. Men med risk för att låta naiv konstaterar jag följande: oftast är så inte fallet. Så länge viljan att bidra till samhället existerar är man inte en last. Samhället låter inte individen hjälpa till, och då är det ju samhället som bör stå till svars. Inte individen i sig.  Sedan är dock begreppet "samhällsparasit" inte ett uttryck som bör annulleras på grund av det jag nyss beskrev. För visst finns det parasiter i samhället. De döljer sig bara på höga positioner, mycket mindre uppenbara än den genomsnittlige besökaren på arbetsförmedlingen.

För enkelhetens skull kan vi skapa ett exempel. Han/hon får heta Kim Johansson (könsneutralitet tillämpad pga rädsla för brevbomber från FI), är 58 år gammal, och jobbar som suddigumsansvarig på Trollhättans kommun. Det Kim gör på dagarna är att observera huruvida suddigum bidrar till etnisk splittring i samhället. Resultatet av Kims arbete är en powerpointpresentation om halvåret för kommunens övriga tjänstemän.

Kim (som kallas "sudden" av sina likgiltigt imbecila arbetskamrater) tjänar 35000 brutto på sitt uppdrag. Kim får dessutom traktamente för tillställningar som "Årliga suddigumsmässan", "SpritQuizzet STHLM", och samtliga av Rolling Stones farvälturnéer. Kim brukar även ta kommunens American Express, när Kim köper sin dagliga stock snus. "Lite småslantar hit och dit", brukar Kim skrocka på någon av sina dagliga 17 kafferaster. Men Kims syreslösande existens har inte helt gått omvärlden förbi. Kim blev nämligen intervjuad av Uppdrag Granskning om Kim faktiskt fyller någon funktion i samhället. Då svarade Kim trött "Det vet jag inget om, det får du ta med min överordnade Robin Grusby, professor i skrivmateriel på Fridholmsskolan F-7".

Kim finns inte på riktigt. Men det finns såna som Kim. Och det är de som är de sanna samhällsparasiterna. De som bara tar från samhället och inte ens vill ge någonting tillbaka. Byråkrati i ett nötskal.

Lärdomar.

Eftersom det nu har gått ett drygt halvår sedan mitt senaste inlägg kände jag pliktskyldigt nog att det var dags för ett till. Världen jublar. Vilket mirakel. Frälsaren är här, och han (observera, inte hen) skriver ett blogginlägg. #hybris.

Vad är syftet med detta inlägg då? Syftet är för närvarande okänt. Syften i allmänhet är gravt överskattade. Kanske. Men iallafall. Egentligen så borde jag byta namn på min blogg då jag inte jobbar som montör längre. Jag har nämligen sadlat om till samhällsparasit (även känt som student). Men det känns av någon anledning som att en överväldigande majoritet av mänskligheten skulle bli oerhört upprörda, så jag låter det vara. Jag är ju trots allt en man av folket.

Jag har även flyttat från den vackra handels och sjöfartsstaden Kumla till den större och likgiltigt charmiga Linköping. Jag får mig fortfarande ett gott skratt varje gång jag är inne i en affär och samtalar med kassören (eller kassörskan så jag inte får en wedgie av Gudrun Schyman), men jag kommer nog vänja mig. Det är ändå ganska skönt att jag är omgiven av en dialekt som uppmanar till skratt. Kan tänka mig att alla som flyttar till Närke istället får ångest. Men jag är stolt över mitt ursprung, respresentin' gnällbältet liksom.

Vad har jag lärt mig av denna tid hittills då? Kan göra en liten lista:

• tyskar tycker inte det är roligt med nazistskämt.
• om man skjutsar en stockholmare på cykeln i spöregn går bakhjulet sönder.
• om man försöker laga cykeln genom att hoppa på den i mitten av vägen får man hålla koll på om det kommer en bil.
• om man går runt och skämtar om att man kommer få ett poäng från godkänt på en mattetenta kommer man också få det.
• det är nice med muxar.
• jag kan fortfarande inte dricka tequila.

Det är nog allting jag har lärt mig. Känns väldigt värt pengarna jag lägger ner dock.

Inlägget känns komplett, nu får det fan räcka.

Adjö!

Man bör leva som man lär.

Igår så var jag ute på krogen. Det var kul. Men det ska jag inte skriva om nu.

Många politiker lever inte som de förespråkar att man bör leva. Vänsterpartister har lyxjakter, miljöpartister kör jeepar, och moderater tar förtidspension. Är det rätt och riktigt? Nej!!!


Jag tänkte sätta upp lite tumregler som politiker bör följa:

• Vänsterpartister får inte köpa lyxbilar.
• Socialdemokrater måste vara med i facket.
• Folkpartister får inte semestra till Ryssland.
• Kristdemokrater får inte vara satanister.
• Centerpartister får bara köpa svenskodlade varor.
• Miljöpartister får bara köpa Icas miljökassar.
• Moderater måste jobba när de har cancer.
• Sverigedemokrater får inte äta kebab.

Skulle politiker följa dessa regler skulle samhället fungera hur bra som helst. 

// Politiskt medveten idiot stämplar ut

En andlig dag i andlighetens tecken.

Jag läste igenom min gamla blogg häromdagen och insåg att sättet jag skrev på då var mycket bättre än hur jag skriver idag. Jag är lite för pretto numera, skriver om en massa seriösa grejer och håller på. Det ska man väl ändå inte göra? Människor som tar bloggare seriöst lär ju sakna någon slags vital gen. Iallafall, efter denna mirakulösa insikt ska jag nu återgå till att beskriva mina vardagliga situationer, spetsat med en rejäl dos av koncentrerat nonsens. Det är ju då det blir som bäst. I vanlig motsägelsefull anda har jag därmed gjort ett seriöst uttalande om att jag inte bör vara seriös. Lite som en kommunist som köper aktier, typ.

Det är molnigt ute, men jag är oerhört lycklig. Så lycklig att jag nästan spricker. "Varför denna lycka, din naiva optimistidiot?" frågar ni säkert alla vid det här laget. Omständigheterna kring min lycka skall jag offentliggöra för er alla här och nu: Jesus är min frälsare. Jag är dock inte ett dugg kristen, ändå är ändå han min frälsare. Hur kommer det sig? Oberoende av om han var gudomlig eller inte, så lyckades han övertyga en stor grupp människor att han for till himlen den 17:e Maj. Med mänsklighetens konservativa karaktär i anspråk innebär detta att vi, ca 2000 år senare, är befriade från gulagtjänst denna dag. Och kombinerat med att jag är ledig denna fredag adderat med den sedvanliga helgledigheten så är jag alltså ledig i 4 dagar. Helt sinnessjukt själsbefriande, med tanke på hur arbetsskygg jag varit denna vecka. Jesus: jag tror inte ett dugg på att du var Guds son (nu kanske ni tror att jag är jude, men jag tror inte på Gud heller). Men du är ändå min frälsare idag <3

En rejäl dos andlighet önskar jag er alla, denna underbara dag då vi slipper jobba. Kanske det var Jesus syfte? Han kanske var en oerhört skicklig födelsedagstrollkarl som uträttade "stordåd" för 2000 år sen, bara för att vi i framtiden skulle ha en ursäkt att slippa arbete? Isåfall vill jag önska dig all kredibilitet som finns i världen. Jesus, denna dag har du befriat mänskligheten.

Till alla kristna som läser detta: no offense jag tycker ni är sköna.

huuueeee

Problemet med att blogga är att hitta någonting att skriva om. För att ha en blogg med ett stort antal återkommande besökare så måste man dels ha en ständig output, men också skriva kvalitativa inlägg av ytterst hög kvalitet. Därav så måste man uppdatera mer eller mindre varje dag, och varje inlägg man skriver måste vara en liten kulturell revolution i sig. Annars så överlever man inte länge i bloggdjungeln.

Jag kan dock ärligt och uppriktigt säga att jag avskyr bloggar och bloggare lika mycket som jag avskyr Limp Bizkit. Det är bara en massa pretentiösa svin som tror att de är så jävla speciella när de lägger upp en bild på sitt morgonkaffe med något autofilter som de har i sin kamera-app på sin smartphone. Vissa dagar känner jag för att ta en spade, gräva en enorm grop, och sedan begrava alla Sveriges bloggare levande. Då skulle jag göra samhället en enorm tjänst.

Men vänta vad säger jag nu? Ska jag begrava alla bloggare? Ska jag begrava mig själv levande? HERRRRRRRRRRRRRRREGUD.

Vad trist :(

Goda tankar leder sällan till något gott.

God natt, vänner. Söker ni visdom? Då har ni kommit till rätt ställe! Det är vetenskapligt bevisat.

Nej, men om man ska vara en smula seriös för en gångs skull. Det senaste året har nog varit det mest förändrande i mitt liv, då jag gått från att vara en kallhjärtad kapitalist till att iallafall sträva efter att skapa en bättre och mer rättvis värld. Vi har det hur bra som helst i västvärlden. Men vi skulle kunna ha det hur bra som helst och ändå konsumera mindre. Om vi konsumerar mindre kan människor på andra håll konsumera mera. Våran konsumtion leder till att vi underhåller oss till döds, deras kan leda till att de faktiskt får överleva. Vi prioriterar småsaker (typ som att våra kylskåp ska ha facebook och GPS) framför andra människors överlevnad. Det känns ju jävligt... schysst.

Det är många av oss som går runt och är så jävla stolta över västvärlden, och vad vi har "åstadkommit". Men tro mig, om någon afrikansk stam hade snott alla världens resurser hade det varit dem som levt i överflöd och inte vi. Vi är inte ett dugg speciella. Det var bara vi som bröt isen- och startade allt det onda. Västlig dominans har existerat bra länge nu, och nu har man fått hela världen att tro att allting är rätt och riktigt. Det är fred och man har inga kolonier, och bla bla bla bla bla. Jag kan säga så här: vår "fred", vår "demokrati", vår "ekonomi", allt det här är bara världshistoriens största bortförklaring. Och det är ju ganska smart, faktiskt, att förslava hela världens population och få dem att tro att det är rättvisa som råder. Det är inte bara smart, det är genialt. Undrar vad det var för klyftig lustigkurre som hittade på det.

Men det borde inte handla om att vara smart. Det borde handla om att ha empati. Det borde handla om att skapa en bättre värld för oss alla. Varför slutar människor tänka med hjärtat för att övergå till att bara tänka med hjärnan? Är det något vi alla gör för eller senare? Kommer jag också bli känslokall när jag blir äldre?

Jag säger så här: jag lever hellre i en värld utan flatscreens än en värld där varje människa inte kan äta sig mätt. Och att det faktiskt är möjligt är ju bara skrattretande, det svälter människor i världen och vi låter de göra det. Bara för att vi vill kunna skriva "lagar en sjukt god kapitalistisk överkonsumtionslasagne" som statusuppdatering med hjälp av vårt kylskåps tangentbord.

//rant

Dagen är god, dvs. goddag. Det regnar och är dystert, och det är blött och jobbigt. Människor är dumma i huvudet, och fattar absolut ingenting som vanligt, en insikt som är ständigt återkommande i mitt huvud. Men jag kan gissa att samma insikt återkommer i andras huvuden, så då är det en fråga om hur man speglar verkligheten mot olika "sunda förnuft". Och att hävda att ens eget är sundast är lite väl... jag vet inte vad jag ska kalla det. Men vissa människor är på tok för självgoda helt enkelt, och tar sig själva på allt för stort allvar. Ner på jorden, tack. Och gärna fort, för om alla gigantiska egon flyger runt i luften, ständigt växande, kommer det ju snart inte att finnas någon luft kvar att andas, eller hur?

Alla människor går på jorden med 2 ben (vissa udda individer med 4). Alla är människor, och det är vad alla någonsin kommer vara. Att vissa fått för sig att de är något mer förefaller mig helt absurt. En väldigt ohälsosam självbild, om ni frågar mig. Så sluta sväva runt i stratosfären med era gigantiska egon, för det leder ingen vart. Kom till insikten att vi alla är lika så blir det mer harmoniskt. Och jag slipper sitta här och skriva förbannade blogginlägg.

Detta är verkligheten speglat mot mina ideal. Är det rätt? Det kan jag inte svara på. Men min integritet som människa tvingar mig att stå för det jag tror är rätt.

Jag såg en utter igår.

Det finns uttrar i Kumla.

Jag såg en igår.

Vissa kanske tror att det här är en djup referens till aktuella samhällsproblem.

Det är det inte.

Jag såg nämligen en utter igår.

På riktigt.

Skämta bara.

Haha.

Den eviga frågan om kulinarisk könsmoral.

...är nu löst, av ingen mindre än mig själv. Läs, och bli förtrollade av visdom.

God eftermiddag. Idag gjorde jag, som vanligt, flertalet genialiska uttalanden på jobbet. Och ett av dem blev jag riktigt nöjd med så det tänkte jag spinna vidare på här. Hör och häpna:

Ända sedan kvinnor fick rättigheter i början av 1900-talet så har det varit en ständig kamp för deras rättigheter. Och det är klart att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, vi är ju trots allt båda olika sidor av samma mynt kan man säga. Men det finns ett problem: vi har inte samma biologiska rättigheter.

I Sverige så har männen en medellivslängd på 78 år, och kvinnorna på 83 år. Kvinnor lever alltså 5 år längre än män. Detta måste ju ändå ses som fubbigt som in i helvete. Livet är så kort, och man kommer aldrig hinna med allt man vill göra. Men kvinnor får 5 år mer av upplevelser och skojigheter än män. Orättvist? You bet!

Men jag har en lösning på denna orättvisa. Säg att vi har ett hushåll med en man och en kvinna. Mannen lagar mat/diskar varannan dag, kvinnan varannan dag, de är nämligen ett oerhört modernt par. Om vi antar att de träffades när de var 20 och att det tar en timme att laga mat/diska så spenderar mannen ca två år av sitt liv till att laga mat. Här kan vi göra ett arrangemang som skapar biologisk rättvisa: låt kvinnor laga all mat. Ni har trots allt 5 år mer än oss att leva, lagar ni mat/diskar i två år så kan ni glo på TV eller nåt de resterande tre. Således har vi skapat ett mer rättvist biologiskt system, och ni har fortfarande tre år mer än oss att leva.

Jag hoppas innerligt att Gudrun Schyman läser detta.

Ett nattligt inlägg.

"God kväll" är en ypperlig fras att börja ett inlägg på. Tyvärr är det inte kväll. Det är natt.

En människa av bristande intelligens och samhällsmedvetenhet skulle troligtvis konstatera "big fucking derp, vad gör bruuschan uppe mitt i natten?". Jag kan också tillägga att det inte finns något mer meningslöst än en kontring mot ett hypotetiskt uttalande, vilket är ett fullkomligt lämpligt skäl till att jag ska göra det här och nu. Ja, vad fan gör jag uppe i mitt i natten? Det är väldigt mainstream att vara uppe sent nuförtiden. Den hypotetiska frågan är alltså ungefär lika meningsfull som "tycker du om gröt?". Hur kan samhället främjas genom vetskapen av mina grötpreferenser? Det vet inte jag, och det vet heller inte du.

Jag kanske för en gång skull borde berika mitt inlägg med någon form av volym istället för meningslöst pladder. Så hör och häpna, här kommer någonting som ni aldrig har väntat på: kuriosa.

Kuriosa:

• det är natt
• jag skriver ett inlägg mitt i natten
• jag gillar inte gröt, det är äckligt
• gröt är inte ens gott med mandel i

Nu vet ni något nytt om mig, men jag vet inte något nytt om er. Är inte det lite orättvist? Okej, förlåt, årets understatement. Det är oerhört orättvist. Så dikta ihop nu, i rättvisans namn, ett mail till mig med byststorlek, eller annan nödvändig information för mitt välbefinnande. Samhället handlar om att ge och ta. Jag gav. Ni måste ge. Så jag kan ta.

//Idiot out.

Ett pretentiöst försök att vara pretentiös.

Tiden är inne. Det är dags. Elfte timmen har passerats. Grevens tid är ute. Frukten är skalad och redo att ätas. Bilen är tankad. Björn Ranelid har precis klivit ur från pizzaugnen.

Ibland är det svårt att sätta ton på hur man ska skriva. Den självgodhet som man uppnår genom pretentiöst språk är förvisso mycket tillfredsställande, men det gör också att man ibland förlorar sitt flyt när man skriver, vilket uppbådar för en krystad och fejkad litterär atmosfär. Samtidigt så får man chansen att hitta på några riktigt löjliga uttryck som man kan sitta och fnissa åt i några minuter efteråt. Det gäller att hitta balans. Men balans är tråkigt, och förutsebart. HOO-AH!

Brödtexten är avslutad, och ironiskt nog blev jag lite hungrig nu. Kanske ska äta en smörgås sen. Vi får helt enkelt se. Men nu känns det som det är dags att försöka få in något vettigt i den här texten, innan jag förlorat allt för många läsare på grund av pretentiöst trams. Ett tips dock, om ni inte tycker om pretentiöst trams så borde ni kanske inte läsa bloggar överhuvudtaget. Ett konstaterande som kommer från en person som vet absolut ingenting om bloggar. Det är lite som en dansk som tror att han kan prata rent!

Men nu, i detta stycke, ska jag komma till kritan! Jag ska faktiskt börja berätta om det jag hade tänkte berätta från början! Problemet är att jag aldrig riktigt vetat vad jag ska skriva om. Jag improviserar, i hopp om att jag ska hitta något intressant ämne längs vägen. Men ibland blir det svårt. Därför väljer jag att ta det enklaste att berätta om: dagens matlagning!

En hoppfylld ung man klev in i köket i sin lilla lägenhet. Rummet fylldes direkt av en stark, hjältemodig aura. Ty denna unge man är ingen vanlig man. Han har nämligen sitt ursprung i Hallsberg, tätorten som inte bara Gud, men också Allah, Buddha, Shiva, och Tom Cruise/Satan glömde. En skadad själ, helt enkelt, som söker kall, mening, knull, balans, pengar, roligheter, och empati i livet! Men denna dag hade han funnit hopp iallafall. Han skulle nämligen tillaga en utsökt måltid, för att avrunda en inte speciellt spännande dag.

maten blev jävligt äcklig, hej då.

Jag vill kunna lita på andra människor.

Kände att jag behövde en liten paus från det eviga plugget, så jag bestämde mig för att skriva några ord här. Regelbundna läsare av denna blogg bör veta vid det här laget att jag i min skrift endast behandlar ämnen av superlativ vitalitet. Jag väljer att fortsätta denna trend genom att även denna gång skriva om något som är oerhört viktigt. Nämligen tillit. Att kunna lita på andra människor. Men det är inte alltid så lätt, när man litat på för människor för många gånger och gång på gång blivit bedragen är det lätt att känna sig naiv- på ett löjeväckande sätt.

Förhoppningsvis har jag vid detta laget fångat er uppmärksamhet med hjälp av min utmärkta litterära retorik. Därmed har brödtexten nu uppfyllt sin funktion, och då är det dags att komma till kritan. På vilket sätt har vår eminenta protagonist blivit bedragen i sitt liv? Vad har fått honom att helt tappa tron om människans heder? Vad är det som har satt så djupa spår i denna stilige karls själ att han måste slösa sin dyrbara tid på att berätta om det? Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, det mest effektiva valet att dela med mig av mina förskräckliga upplevelser är därför att dela med mig av en bild, som beskriver den kakofoni jag har inom mig.

Det här, kära läsare, är en push-up bh. Vid ett snabbt ögonkast ser den faktiskt harmlös ut. Men de krafter detta plagg från helvetet besitter är hemska. Vi målar upp ett scenario: jag har träffat en tjej på krogen. Hon är inte speciellt vacker, hon är otroligt dryg, och hennes personlighet är ungefär lika djup som en fingerborg. Det här är alltså inte en tjej jag skulle vara intresserad av i vanliga fall. För att jag ska bli intresserad ska en kvinna besitta någon (gärna flera, alla=soulmate) av dessa kvaliteter:

• snygg
• tilltalande personlighet
• humor
• rik

Tjejen jag beskrev tidigare är alltså ingenting för mig. Men, jag råkar notera att hon har en väldigt välformad byst. Detta gör att hon ändå har en chans att komma in i min värld (trots bristen på uppfyllda kriterier), men då jag är väldigt berusad så beslutar jag mig för att hon passerar min rannsakan. Jag påbörjar då en process som innebär drinkköp, fjäsk, snälla ord, gulligull, muskeluppvisning etc. Detta leder till slut till att vi åker hem till mig för att ta en kopp kaffe.

Men jag börjar ana att någonting inte står rätt till. Och mina onda aningar förvandlas till verklighet när vi kommer till vad jag väljer att beskriva med det fruktansvärt bedrövliga amerikanska uttrycket "second base". Hon har en push-up bh. Och när den åker av så vet jag inte var hennes frukt tog vägen. Jag börjar ifrågasätta om deras existens någonsin varit ett faktum. Men nu är det redan försent. Det vore lite oartigt att be henne gå hem nu. Så jag håller god min, trots att det känns mer fel än någonsin. Jag känner mig smutsig, för hon har bedragit mig för att få av mina byxor. Hon har utnyttjat mig.

Vill förtydliga att denna historia är påhittad, men jag kände att den behövdes för att beskriva hur farligt det faktiskt kan vara att använda push-up bh. Den bygger bara upp en oändlig våg av misstänksamhet såväl som hat. Visst kan det tänkas vara en god idé för personlig vinning, men moralen i det är ju bara sinnessjukt låg. Det är som att sälja sin själ till djävulen. Hur ska vi kunna lita på varandra, när vi utger oss att vara annorlunda än vad vi faktiskt är? Varför kan vi inte bara vara ärliga, och spela med öppna kort? Jag tycker det är för jävligt att jag ska behöva gissa om en tjej har stora tuttar, man vet inte hur man ska tänka längre. Om man ser en välutrustad tjej på stan, ska man behöva tänka "Jag undrar om det jag ser verkligen är sant" då? Det känns väldigt krystat att man behöver gå runt och försöka lista ut om det man ser är en illusion eller inte.

Jag vill kunna se sanningen med mina egna ögon. Vill inte ni det?

året är nytt

Nu är det 2012.... kommer detta år skilja sig markant från tidigare år? Ja för tusan, det kanske kommer en ny iPhone, något nytt hippt klädmärke, eller om vi hoppas riktigt mycket: kanske någon ny slags diet vars namn är en förkortning av flera ord som först är jättebra, sen säger nån att det är farligt? Det känns som det kommer bli en helt ny era för mänskligheten i år...

Jag kan tänka mig att jag lät väldigt bitter i förra stycket, och så är det inte. Jag är bara något av en bakåtsträvare när det gäller- allt. Västvärldens kulturella peak är (enligt mig) förbi sedan länge, tycker att det börjar gå lite för långt nu. Vi har kylskåp med Facebook, TV-apparater med Twitter, vad kommer härnäst? En tandborste med wifi-anslutning? Allting känns väldigt onödigt, och det bidrar bara till överkonsumtion.

Jag förespråkar inte en spartansk livsstil här, även om det kan verka så. Isåfall skulle jag framstå som världshistoriens främsta hycklare, då jag är känd (ordval?) för att unna mig både det ena och det andra. Men ibland stoppar man sig själv och tänker: behöver jag verkligen allt det här? Och nej, det gör jag inte. Jag har helt enkelt fallit i överkonsumtionens råttfälla varje gång jag gör ett onödigt köp.

Jag har därmed konstaterat att jag själv är långt från perfekt gällande min roll i det jag försöker kritisera. Man får försöka skärpa till sig helt enkelt. Men det känns som att vi har kommit så långt vi behöver inom väldigt mycket. Vi har TV-apparater med perfekt bild, TV-spel med mer än tillräckligt verklighetstrogen grafik, mobiler man kan surfa på, supersnabba datorer som var ren science fiction för 50 år sen... Behöver vi verkligen ta allt det här längre? Vi har kommit till den punkten då vi har uppnått mer eller mindre alla behov i underhållning och hemelektroniksektorn, nu skapar vi endast nya behov, och vad är poängen med det egentligen?

Världen har alltså en stor mängd resurser som satsas på att tillverka produkter som vi inte ens behöver, medans detta sker lever tre miljarder människor i fattigdom, och många dör i obotbara sjukdomar som AIDS och Cancer. Miljön förstörs, och krig startas. Hur FAN har vi lagt upp våra prioriteringar egentligen? Det är ju rätt så sjukt när man tänker efter.