Jag kan tänka mig att jag lät väldigt bitter i förra stycket, och så är det inte. Jag är bara något av en bakåtsträvare när det gäller- allt. Västvärldens kulturella peak är (enligt mig) förbi sedan länge, tycker att det börjar gå lite för långt nu. Vi har kylskåp med Facebook, TV-apparater med Twitter, vad kommer härnäst? En tandborste med wifi-anslutning? Allting känns väldigt onödigt, och det bidrar bara till överkonsumtion.
Jag förespråkar inte en spartansk livsstil här, även om det kan verka så. Isåfall skulle jag framstå som världshistoriens främsta hycklare, då jag är känd (ordval?) för att unna mig både det ena och det andra. Men ibland stoppar man sig själv och tänker: behöver jag verkligen allt det här? Och nej, det gör jag inte. Jag har helt enkelt fallit i överkonsumtionens råttfälla varje gång jag gör ett onödigt köp.
Jag har därmed konstaterat att jag själv är långt från perfekt gällande min roll i det jag försöker kritisera. Man får försöka skärpa till sig helt enkelt. Men det känns som att vi har kommit så långt vi behöver inom väldigt mycket. Vi har TV-apparater med perfekt bild, TV-spel med mer än tillräckligt verklighetstrogen grafik, mobiler man kan surfa på, supersnabba datorer som var ren science fiction för 50 år sen... Behöver vi verkligen ta allt det här längre? Vi har kommit till den punkten då vi har uppnått mer eller mindre alla behov i underhållning och hemelektroniksektorn, nu skapar vi endast nya behov, och vad är poängen med det egentligen?
Världen har alltså en stor mängd resurser som satsas på att tillverka produkter som vi inte ens behöver, medans detta sker lever tre miljarder människor i fattigdom, och många dör i obotbara sjukdomar som AIDS och Cancer. Miljön förstörs, och krig startas. Hur FAN har vi lagt upp våra prioriteringar egentligen? Det är ju rätt så sjukt när man tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar