Kvällen är god, därav godkväll. Er käre bittre närking är återigen tillbaka med ett blogginlägg av tvivelaktig kvalitet. För det första vill jag börja med att gratulera mig själv för att jag lever. Det är det inte alla som gör.
Genom bloggandet har jag upptäckt ett specifikt aspekt angående mig själv. Aspektet i fråga är min inspirationskälla. Samtliga medlemmar av människosläktet blir inspirerande av olika saker. Jag har upptäckt att jag skriver blogg så fort jag blir bitter på en småsak. Min inspirationskälla är alltså vardagsbitterhet, ett personligt drag som återfinns hos i stort sett alla av mina närkiska bröder och systrar. De som är annorlunda misstänker jag starkt har rötter i Värmland eller något liknande harmoniskt landskap.
Jag har därmed skrivit cirka ett och ett halvt stycke om varför jag skriver detta. Onödigt, kan vissa tycka. Även jag tycker det var lite onödigt. Men gjort är gjort, älskade proletärer, icke-proletärer, samt folk som hävdar sig vara proletärer, men egentligen är någonting helt annat. Det jag stör mig på denna gång är att det i media skrivs om svensk barnfattigdom. Och jag tror helt enkelt att vi har olika syn på barnfattigdom. I mina ögon är barnfattigdom när man är ett barn som inte har råd att leva. Inte barn som inte har råd att köpa en iPad. Sympatisörer, räck upp handen.
Materiell lycka är inte riktig lycka. Själslig lycka är lycka. För vad har du för nytta av din iPad när du ligger på din dödsbädd? Visst, ett sista spel Angry Birds kanske kan vara rogivande, men det är nog ännu mer befriande att se tillbaks på sitt liv och tänka på allt man har uträttat.
Såatte... fattigdom har vi inte här i Sverige. Tar du ett socialbidrag har du råd med mat. Har du mat så kan du leva. Och du får inte ett sämre liv för att du saknar onödig hemelektronik, snarare tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar