En legend har återvänt.

Igår, (eller var det i förrgår), fylldes min själ av total lycka. Vår musikaliska messias har återuppstått igen. Hans namn är David Bowie.

Länge har jag haft önsketankar om att han ska avbryta sin alltför tidiga pension, men det såg oerhört mörkt ut där ett tag. Det ryktades om hälsoproblem, och han verkade inte det minsta sugen på att längre göra det han faktiskt var född att göra. Mycket tråkigt. En av mina högsta önskningar är nämligen att höra hans eminenta låt "Life on Mars" live på någon fittigt stor arena. Och när det verkade som att allt hopp var ute så kommer det, från ingenstans, en splitterny låt. Häpnadsväckande hur han har lyckats hålla en sådan sak hemlig. Nu är det bara att hoppas att han är i skick att turnera igen, och att han har kvar sin röstkapacitet. Vid 66 års ålder  är inte det alltid en garanti, speciellt inte där man inte turnerat på 8 år. Men jag hoppas att han vill och kan, då köper jag en biljett oavsett pris.

Dock ska han ha all respekt för att han faktiskt har varit inaktiv i åtta år. Nu undrar många av er säkert vad fan jag svamlar om. Det hade jag med gjort. Men sedan sa hans manager så här:

"David is the kind of artist who rites and performs what he wants when he wants; when he as something to say as opposed to have something to sell."

Tänk om fler artister tänkte så här. Då skulle vi bli besparade all det här överkomprimerade, brickwallade, överproducerade, sönderautotunade oljudet som underligt nog vissa kallar för "musik".

Det här bådar för goda tider, kanske 2013 kan bli återföreningarnas år? Led Zeppelin, och framförallt, Ritchie Blackmore. Timglaset är snart tomt, det är dags att agera.