Nyårsbloggen 2013

En enastående(?) känsla av epifani sprider sig genom kroppen. Helvete vad tiden går fort. Det kändes som att det var blott igår som jag var en aktiv berömd kändisbloggare. Så är inte fallet, detta är första gången på ett år som jag berikar denna visdomskälla av skatter av den skriftliga sorten. Skuldkänslorna är ett faktum, för hur ska fåren veta var de ska ta vägen om inte deras herde är ute på fältet med dem?

Och där fick ni en rejäl dos hybrissnack där få kan briljera lika bra som undertecknad. Men nog om det. Ikväll är det inte vilken kväll som helst. Trots att det faktiskt är den vanligtvis högst ointressanta dagen Tisdag så är det ju faktiskt den sista tisdagen för i år. Scratch that, det är den sista dagen för i år. Jag har alltid funderat över varför man egentligen firar nyår. Är det för att det nuvarande året var så jävla katastrofalt fittdåligt att man bara vill börja om på nytt? Eller är det för att det senaste året var lite för bra, och man vill ner lite på jorden igen med förhoppningar om ett sämre år? Eller så vill man bara kröka. För mig är det tredje alternativet, det kan ni lita på mina kära underhuggare. 

Men nog om oväsentligt analyserande av det oväsentliga. Oväsentligt nog, är det ju oväsentligt. Nu ska vi alla glädjas! Personligen hade jag ett löjligt bra år. Jag drack mycket öl, klarade många tentor, och lärde känna många nya människor. Jag åkte i kalsonger i en kundvagn på en finlandskryssning. Under tre veckor marscherade jag runt i spandex och talade endast med en röst som närmast kan beskrivas med en jämförelse av kakmonstrets. Jag återvände till min forna arbetsplats på sommaren och inser hur otroligt bra jag har det nu som student. Och hela poängen med sociala medier är väl ändå att framhäva hur perfekt ens liv är? Så det är väl lika bra att jag gör det, nu när det ändå är poängen och allt. 

Just det, jag har varit förband åt YOHIO också!!!! Det är fan stort på något vis. Han har ju varit med i mello.

Sådär, kära vänner. Det var kanske inte så mycket visdom i detta inlägg. Jag kände helt enkelt att en blogg inte är rätt medium för den visdom jag besitter. Nu ska jag gå och skriva en bibel eller något.

Aa visst fan, gott nytt år.

Väl mött! Hälsningar er relativt hängivne livscoach Johan "YOLO" Alexandersson.

Fattigdom - ett relativt begrepp

Kvällen är god, därav godkväll. Er käre bittre närking är återigen tillbaka med ett blogginlägg av tvivelaktig kvalitet. För det första vill jag börja med att gratulera mig själv för att jag lever. Det är det inte alla som gör.

Genom bloggandet har jag upptäckt ett specifikt aspekt angående mig själv. Aspektet i fråga är min inspirationskälla. Samtliga medlemmar av människosläktet blir inspirerande av olika saker. Jag har upptäckt att jag skriver blogg så fort jag blir bitter på en småsak. Min inspirationskälla är alltså vardagsbitterhet, ett personligt drag som återfinns hos i stort sett alla av mina närkiska bröder och systrar. De som är annorlunda misstänker jag starkt har rötter i Värmland eller något liknande harmoniskt landskap.

Jag har därmed skrivit cirka ett och ett halvt stycke om varför jag skriver detta. Onödigt, kan vissa tycka. Även jag tycker det var lite onödigt. Men gjort är gjort, älskade proletärer, icke-proletärer, samt folk som hävdar sig vara proletärer, men egentligen är någonting helt annat. Det jag stör mig på denna gång är att det i media skrivs om svensk barnfattigdom. Och jag tror helt enkelt att vi har olika syn på barnfattigdom. I mina ögon är barnfattigdom när man är ett barn som inte har råd att leva. Inte barn som inte har råd att köpa en iPad. Sympatisörer, räck upp handen.

Materiell lycka är inte riktig lycka. Själslig lycka är lycka. För vad har du för nytta av din iPad när du ligger på din dödsbädd? Visst, ett sista spel Angry Birds kanske kan vara rogivande, men det är nog ännu mer befriande att se tillbaks på sitt liv och tänka på allt man har uträttat.

Såatte... fattigdom har vi inte här i Sverige. Tar du ett socialbidrag har du råd med mat. Har du mat så kan du leva. Och du får inte ett sämre liv för att du saknar onödig hemelektronik, snarare tvärtom.

Brist på sömn, och dess konsekvenser

Goddag kära vänner, läsare, undersåtar, fiender, halvt bekanta och människor tillhörande liknande kategorier. Vad är dagens ämne? Om jag ska vara ärlig är det oerhört simpelt. Nästan så simpelt att det nästan saknar litterärt värde. Men men, fuck the rules, vem bryr sig. Ämnet som detta inlägg kan relateras till är min egna utmattning. För att förstå situationen måste jag förtydliga omständigheterna en aning.

Om man vill gå på en kårfest i Linköping måste man vänta i en kö en hel natt för att få biljetter. Detta är något jag sluppit fram till denna dag. Men även om jag ser mig själv som en extremt skicklig myglare, kunde inte ens jag ta mig ur denna situation. Nu sitter jag här, klockan sex på morgonen, i någon skrivsal på det världsberömda universitetet i den åtminstone adekvata staden Linköping, och väntar på att få ta mig härifrån. Efter detta väntar 3 stycken föreläsningar av varierande magnitud. Inte överdrivet taggad.

Självömkan är något jag oftast tar avstånd till. Men i ren och skär kondradiktion resonerar jag annorlunda när jag är trött. Visst, människor svälter, dör i krig, lever i misär. Detta är bara ett utplock av andra roliga omständigheter som kan utgöra ens vardag. Men just nu bryr jag mig inte. För nu är jag jävligt trött. Och plötsligt förlorar all slags empatikänsla som jag i alla fall påstår mig besitta, sin betydelse. 

Känskokallhet är A och O när man är utmattad. 

En legend har återvänt.

Igår, (eller var det i förrgår), fylldes min själ av total lycka. Vår musikaliska messias har återuppstått igen. Hans namn är David Bowie.

Länge har jag haft önsketankar om att han ska avbryta sin alltför tidiga pension, men det såg oerhört mörkt ut där ett tag. Det ryktades om hälsoproblem, och han verkade inte det minsta sugen på att längre göra det han faktiskt var född att göra. Mycket tråkigt. En av mina högsta önskningar är nämligen att höra hans eminenta låt "Life on Mars" live på någon fittigt stor arena. Och när det verkade som att allt hopp var ute så kommer det, från ingenstans, en splitterny låt. Häpnadsväckande hur han har lyckats hålla en sådan sak hemlig. Nu är det bara att hoppas att han är i skick att turnera igen, och att han har kvar sin röstkapacitet. Vid 66 års ålder  är inte det alltid en garanti, speciellt inte där man inte turnerat på 8 år. Men jag hoppas att han vill och kan, då köper jag en biljett oavsett pris.

Dock ska han ha all respekt för att han faktiskt har varit inaktiv i åtta år. Nu undrar många av er säkert vad fan jag svamlar om. Det hade jag med gjort. Men sedan sa hans manager så här:

"David is the kind of artist who rites and performs what he wants when he wants; when he as something to say as opposed to have something to sell."

Tänk om fler artister tänkte så här. Då skulle vi bli besparade all det här överkomprimerade, brickwallade, överproducerade, sönderautotunade oljudet som underligt nog vissa kallar för "musik".

Det här bådar för goda tider, kanske 2013 kan bli återföreningarnas år? Led Zeppelin, och framförallt, Ritchie Blackmore. Timglaset är snart tomt, det är dags att agera.

Solen skiner, bror.

På sistone har er käre bloggande hjälte/kulturikon/filosofiska förebild läst oerhört mycket artiklar om förnybara energikällor. För ett par år sen då jag var en douche fnös jag åt sådana lösningar. "Det kommer aldrig gå att producera den mängden energi, det enda alternativet är kärnkraft" tyckte jag då. Idiotiskt tänkt, inser jag idag. Men så var jag ju folkpartist på den tiden också. Men nog om mina politiska snedsteg! Jag har börjat inse att förnybar energi är framtiden/the shit/swag/yolo-grejer alltså. Bara på 3 (eller var det 5?) år har man lyckats öka solpanelernas effektivitet trefaldigt. Det är ju helt sjukt. Men när jag tänker efter så känns det logiskt. Solen är en outtömlig källa på energi, den ger ju trots allt energi mot 7 (eller är det 8?) jävla planeter. Det finns därmed gott om energi att tillgå. Men som sagt, det har ökat trefaldigt. Hur mycket har det ökat om 5 år? 10-faldigt?

Sådant här gör mig oerhört taggad på livet. Ibland har det känts som att vi är den sista generationen som kommer ha en hyfsad livskvalitet. Men det hela är helt enkelt upp till oss. 2012 ligger forskningen i framkant på alla möjliga sätt och vis. Dock skriver massmedia bara om det negativa, så att det finns hopp förblir i det fördolda. Vi har ett alternativ till både utsläpp och bränslebrist. Det som krävs är att vi alla börjar satsa på dem mer. Ni som har villa och lite extra pengar över, köp solceller till taket. Ni kommer ju till och med tjäna igen pengarna om några år. Om Tyskland fortsätter som de gör med satsningen på solceller kommer de om ca 10 år ha hela 25% energiförsörjning från bara solceller! Det finns många länder som har samma förutsättningar att göra samma sak, men viljan finns inte. Viljan måste fram! Det är det enda som kan rädda oss. Och de enda som kan bidra med detta är vi, befolkningen.

Vi kan alla göra småsaker för att få fram denna ideologi. Man kanske tycker att "men jag är bara en person, det spelar ingen roll". Ett mer felaktigt påstående har aldrig påståtts (förutom kanske när en skivbolagsrepresentant nekade Beatles för att "gitarrmusik var på väg ut" ). Det som gör skillnad är den kollektiva massan som i sin tur består av individer. Det du kan göra som individ är att vara ett gott exempel. Om du har möjlighet, installera solceller. Annars kan du göra som jag och byta elbolag till ett som använder vattenkraft. Det blir till och med billigare oftast. Och sprid detta till bekanta, så att de gör samma sak. Då är det plötsligt inte bara en individ som ändras, men faktiskt en bråkdel av den kollektiva massan. Och då har man plötsligt gjort en skillnad.

Det var allt. Det här är en viktig debatt, och jag hoppas den kommer dyka upp mer i media, för det behöver den. Mänskligheten behöver bli upplyst igen.

En konsistens som inte är tillfredsställande.

Aftonen är god, därav godafton. Alla mina kära läsare. Vilket reelt tal kan man beskriva er mängd i denna vackra dag? 2? 5? 8? 1000? Jag har ingen aning. Jag vågar inte kolla min bloggstatistik. Tror att mängden av folk som utnyttjar detta fönster in i mitt privatliv, skulle skrämma mig. Om jag ska vara ypperligt uppriktig så är denna blogg oerhört personlig. För finns det något som är mer personligt än våra egna tankar? Det är ju trots allt dessa tankar som utgör vår personlighet.

Som vanligt har jag absolut ingenting att skriva om. Ändå skriver jag. Varför? Det kan man fråga sig. Lägenheten behöver städas, och jag borde egentligen studera. Som flickan sa. HAHA. Eller vänta, det här gränsade ju inte ens till underhållande. Skäms.

Men för att bättra på det här till synes innehållslösa inlägget kanske jag borde skriva om någonting. Jag tror jag skriver lite om det nya året. Det är ju trots allt 2013 nu. Vad kommer skilja detta år från tidigare år? Jag har gjort en lista.

• rent instinktivt känner jag att jag möjligtvis kommer äta mindre frukt detta år än tidigare år
• jag kommer nog inte göra någon fruktsallad i år, iallafall inte utan glass
• jag har en lödkolv. det har jag inte haft något tidigare år. 
• jag kommer inte köpa några röda plagg i år, för de är rätt så jobbiga att tvätta
• kommer nog inte köpa några orangea plagg heller, de är inte speciellt estetiskt tilltalande

Det var allt jag kunde komma på. Som ni ser, kära läsare, är det ett revolutionerande år vi går till mötes. Året där allt eller inget gäller. Året som kommer förändra allt. Året som rimligtvis kan upplevas som relativt tillfredsställande. 

Tvåtusentretton, jag välkomnar dig med öppen gylf och ett öppet sinne. Vi kommer nog ha det bra tillsammans, du och jag.

Nej nu får det räcka. Måste städa lägenheten och studera.

Adjö.