nu ska vi ut och supe

Jag skriver detta i en mörk tillvaro.

Eftersom det är mitt i natten. Livet för övrigt är ganska ljust.

Såååå pojkar, flickor, transor, gummiankor etc. vad är det som försigår nuförtiden i detta underliga scenario som någon innoativ påge för x gånger 100 år sen fick för sig att kalla "livet"? Det rullar på som vanligt. Jag tänkte beskriva min färgglada tillvaro i ett litet stycke av märkbart poetiskt värde (en DIKT, bitches)

jag går till jobbet

jag skruvar enheter på jobbet

jag dricker kaffe på jobbet

jag skruvar mer enheter på jobbet

jag äter lunch på jobbet

jag skruvar ännu fler enheter på jobbet

jag går hem

jag reflekterar över verkligheten

jag kommer fram till att tillvaron är adekvat

Min ursprungliga plan var att sluta inlägget där. Men det är ju inte möjligt på något vis, eftersom jag inte förklarat min titel än. Förvisso, är jag under någon form av obligation att göra detta? Har jag svurit en ed för att förklara vad jag menar med allt? Nej, för bövelen, det har jag ju inte. Scheka vidare, gott folk. Och tack för mig.

andras misär glädjer oss

Titeln talar för sanningen, liksom sanningen talar för titeln. Kom att tänka på detta när jag skrev "bitter för att jag är för gammal för att ha sportlov" på Facebook. Jag fick typ 11 stycken gillningar direkt. Har inte fått så många sedan jag fick IG på ett Matteprov, eller tog studenten med 39 graders feber. I grund och botten är det förbannat kul när det går åt helvete åt andra. Skadeglädje är något som är jättelätt att ta del av.

Fast jag är likadan som alla andra. Halkar en gubbe på stan skrattar jag. Samma gubbe skrattar nog om jag halkar. Om en kille får en bitchslap på krogen skrattar jag. Han skulle även skratta om jag fick en. Fan, jag skrattar till och med om det är jag som får en bitchslap. Det är lite som ett "ge-och-ta"-förhållande mellan människor, även om det finns människor (t ex surkärringar) som väljer att stå utanför det samarbetet och istället bitcha loss så fort man har lite roligt. Och det är ju lite orättvist, eftersom jag sett dem dra lite på smilbanden när jag nekats en åktur med bussen pga ekonomiska brister. Det är andras misär som får oss att tänka "Det är ju jävligt bra att det inte är jag som råkar illa ut". En positiv vindpust i en storm.

Skadeglädje är den bästa glädjen. Speciellt när man är full.

konst

Att spegla vardagen genom ett temperament är konst. Det är iallafall min definition. Ibland tänker man inte riktigt på vad som är konst, vissa saker känns allt för generella. Musik är konst, graffiti är konst, ja till och med matlagning har en viss estetik bakom sig.

Och nej, jag är inte en översittareindiekonstälskandelattesörplarhora. Jag sitter just nu och lyssnar på Slipknot och äter en påse Salt & Blandat. Men just nu känns Slipknot som ett banbrytande konstverk. Tänk er Jackson Pollock, som bara slängde färg hit och dit, och blev en stor stjärna. Han uttryckte sin ilska, sin ångest genom konsten. Och vad uttrycker inte Slipknot med sin musik? Jo, ilska och ångest.

De är arga, hör man klart och tydligt. De är förbannade. Likt Jackson Pollock är de inte helt konventionella i sin skaparteknik heller. De skapar sitt eget sätt att göra saker på. Gitarren är så lågt stämd att man knappt kan urskilja tonerna. Sedan slänger de in en massa oljud etc. som samples, för att styrka ångestkänslan. Det är, som laserturken skulle uttryckt det, KAOS.

Och det som är bra, är att man inte blir ångestfull när man lyssnar på det. Men man känner av deras ångest, vilket blir en stark känsla, som är väldigt njutbar. Jag kan inte hitta vetenskapen bakom det.

I'f you're 555 then I'm 666. What's it like to be a heretic?

move on be brave

don't weep at my grave

because I am no longer here

please never let

your memory of me disappear

Musikalisk eufori

Just nu så är det verkligen Seventh Wonder som gäller. Jag är helt förbluffad över att de är så pass okända som de är, för musiken är verkligen underbar. De borde verkligen vara uppe bland prog-eliten, de skulle förtjäna det. Men får önska dem all lycka till i framtiden. Länkar ännu en grym låt med ett grymt band! Seventh Wonder – Move on Through

Hur skall den aktuella dagen beskrivas? Ordet som först dyker upp i mitt huvud är lättja. Jag är nämligen ledig idag också! Har inte riktigt bestämt vad jag ska göra med dagen riktigt än, men får la hitt' på nåt. Kanske ska dra och gymma till och med, vore inte det någonting?

Idag har jag nog ingen filosofi att dela med mig av angående vare sig livet eller samhället. Därför kan jag väl lika gärna förmedla mina gamla vanliga tråkiga budord:

• var dig själv
• kompromissa inte din personlighet
• the greatest risk in life is risking nothing at all

Lev vidare, och lev berikat, kamrater!

Arbetsbrist gör mig lycklig!

Idag möttes jag av en bra nyhet! Behövde inte gå till jobbet eftersom det inte finns något att göra! Och får fortfarande lön, enligt bemanningsavtalet! Så en helt slumpmässigt utvald semesterdag blev det idag! Fullkomligt underbart! Har bara slappat hela dagen, för jag kände att jag behövde en sån dag. Var ett bra tag sen då man bara tog det lugnt.

I övrigt har jag hittat ett nytt band att njuta av. De heter Seventh Wonder, och är fullkomligt underbara. Man kan säga att deras musik låter lite som en blanding mellan Dream Theater, Stratovarius, och Symphony X. De har troligtvis en av Sveriges bästa gitarrister, och definitivt Sveriges bästa basist. Riktigt kul att höra dels deras tekniska virtuositet såväl som deras enastående låtskrivarförmåga. Antar att alla har Spotify vid det här laget, så slänger upp en länk till en väldigt imponerande låt: Seventh Wonder – Walking Tall

Nej, nu ska jag njuta ännu mer av min lediga dag. Tjingeling, lix.

Ett försök att rationalisera döden.

Döden. Ett ord med många betydelser, beroende på vem du frågar. En ateist kommer svara "slutet". En kristen kommer svara "fortsättningen". En buddhist kommer svara "omstarten". Och en satanist kommer svara "vore fint att offra en get nu fan". Eftersom jag definierar mig själv som agnostiker så väljer jag personligen att svara "Vad som händer? Det är inget vi kommer få reda på innan det händer, så varför spekulera?". Jag funderar inte på vad som händer efter döden längre. Det har varit många nätter som spekulerats kring ämnet, och jag vet fortfarande lika lite om vad som händer efter döden som när jag var 10 år gammal. Min slutsats är därför att det inte är något värt att fundera på. Lev livet istället. Carpe diem.

Jag är osäker på om det finns någon mening med livet. Som agnostiker tror jag att det inte är något vi kommer veta inom denna livstid. Och om denna livstid är den enda tror jag vi aldrig kommer få reda på det. Svaret är okänt, och förblir okänt, tills svaret söker oss. Men det är något jag tänkt på den senaste tiden. Även om meningen med livet är något som vi inte säkerligen kan känna till, så känns det som att meningen med döden är snäppet mer greppbar. Det är väldigt uppenbart för mig, varför vi dör. Det kan vara så att jag är ute helt och cyklar, men ingen skada skedd. Det handlar ju trots allt bara om spekulationer.

Döden skapar tidspress nämligen. Vår begränsade livstid gör att vi måste välja vad vi ska uppleva, åstadkomma, och hur vi ska sätta våra spår till nästa generation. Om alla hade levt i all evighet hade alla velat bli både astronauter, lejontämjare, rockstjärnor, präster, och porrstjärnor, för att uppleva livet fullt ut. Och mänskligheten hade inte kommit någon vart. Hade Edison ens brytt sig om att uppfinna glödlampan, om han visste att han hade en hel evighet på sig att åstadkomma något? Edison hade varit på Frimis varje helg och löst rubikskuber för att få ligg om det inte hade varit för döden...

Jag tror jag att döden förser människan med den motivation hon behöver för att ta tummen ur arslet och åstadkomma någonting, istället för att ligga i soffan, äta dillchips, och kolla på Grey's Anatomy. Jag kan tänka mig hur jag skulle vara om jag levde för evigt. Skulle ligga i soffan, städa kan man göra imorrn. Göra gitarrövningar kan man göra imorrn, har ändå hela evigheten på sig att utvecklas. Plugga vidare skulle det aldrig bli något tal om, iallafall inte på en sisådär 300 år. Nej, det är tidsgränsen som får oss att göra allt det här. Vår mortala äggklocka får iallafall mig att vilja åstadkomma saker i livet. För i värsta fall är det bara ett liv vi har.

Och ja, jag vet att jag säger emot mig själv lite grann. Hade det inte varit för döden hade det ju varken funnits Frimis, Grey's Anatomy, eller Dillchips (hemska tanke). Fatta att det finns möjlighet att vi inte ens hade haft soffor. Herregud.