Kaozz i backen

Har nyligen kommit tillbaka från en ytterst ekvisit resa till Hundfjället! Denna resa kändes mycket kulturellt berikande, eftersom den fick mig att göra anspråk på den antropologiska betydelse som vederbörande aktivitet inneburit för det svenska näringslivets tillväxt såväl som dess exponentiella produkt. Föregående mening betyder troligtvis inte ett jävla skit.

Meeeen, det var riktigt underhållande i Sälen! De två första dagarna var mycket givande! Det var grymt väder, backarna var välpistade, och de var dessutom roliga! Fanns en del småkurvor och gupp som man kunde leka med. Något som kan sägas om mitt skidåkande var att jag gjorde kaos. Även Fröken Soth gjorde ganska ordentligt med kaos. Speciellt i liften.

Utelivet var en annan femma. Eftersom nattklubben hade en åldersgräns var Ida, Nina, och jag tvungna att hitta ett festalternativ. Vi valde att dricka en massa öl och kolla på Boston Legal och På Spåret. Mycket sofistikerad underhållning, bör man understryka. Nästa kväll körde vi stenhårt på att dricka ännu mer och istället prata om katter.

Men vi var inte enbart torra! Vi var ju faktiskt på afterski en av dagarna. Det var väldigt mycket drag. Jag hade dock pjäxor på mig, och valde att hoppa och röja ändå. Det märktes i knäna nästa dag :(

Mina damer och herrar, jag tror jag börjar bli gammal. Och jag får ju för fan inte ens gå på systemet.

Rädsla

I ett dunkelt belyst rum sitter en ung man iförd endast badrock och är rädd. Morgondagen kommer bringa fram många svar på frågor han aldrig ens vågat spekulera kring. Kommer det användas narkos? Hur länge kommer han behöva vara sängliggande? Hur stor är risken för förlamning? Imorgon ska han till käk-kirurgiska kliniken, där en relativt omfattande operation ska planeras. hjälp.

Nu kanske majoriten av er tänker "vad fan är det här för någon liten fjant? det är ju bara en liten operation. inget att vara rädd för". Och egentligen är han nog inte rädd för operationen. Han litar helt enkelt inte på läkare. De står där i sina vita rockar, och kan med endast en handgest avgöra om en person ska leva eller dö. Som en dödsängel. Gör de bort sig kan det få drastiska konsekvenser. Och det är allmänt känt att alla människor kan göra bort sig.

Men nu ska inte vår unge hjälte sitta och tycka synd om sig själv och vara rädd. Han ska vara mycket nöjd. Inom månader kommer han återigen ha tänder, en privilegie som han mer eller mindre aldrig haft. Mannen i fråga har nämligen extremt dåliga gener.

han kan dock inte få ur sig tanken att läkaren ska komma in i rummet med kalla, tysta steg, och monotont yttra "johan, det blir inga tänder..."

Adekvat

Gårdagens självömkan känns nästan som bortblåst. Nästan. Var en väldigt speciell upplevelse, hade inte känt sådär på väldigt länge. Men jag tror såna där stunder behövs. För att rensa huvudet på något sätt. Nu börjar jag återhämta mig, och resan till min gamla vardagliga eufori känns mer eller mindre fullbordad ;)

Därmed återgår denna bloggs innehåll till sitt gamla vanliga nonsens, som ni trogna läsare lärt er att älska med vördnad. Bemöts detta beslut med lycka eller något så simpelt som en gammal klassisk besvikelse? Eller är helt enkelt så att denna bloggs vokabulära framtid är helt irrelevant för ordkonsumentens välbefinnande? Det vore en ypperlig komplimang åt mitt håll. Att så länge det är jag som skriver så spelar innehållet ingen roll. Fan i helvete, det vore ju nästan Beatles-status på det.

Nej, du är det dags för ett stycke skrivet på vanlig arbetarsvenska. Inte sånt där översittarspråk (som troligtvis inte är det minsta grammatiskt korrekt). Jag jobbar ju faktiskt på en fabrik, då borde jag bete mig som en sådan som jobbar på en fabrik. Så, hör och häpna, här kommer "en montörs bekännelser"- industri style!

ehh...

såatte...

fasiken vad svårt det blev att skriva nu.

Sedermera vill jag önska mig själv lycka till på krogen ikväll! Hade jag varit en idominpåläpparnaberikad fjortis hade jag skrivit "vi syns i dimman". Men istället tar vi något som är representativt för den ödmjuka översittare jag är; nämligen ett enkelt "tja".

Tja!

Inadvekvat

Rubriken talar för sig själv. Kan man laga något som är förvisso inte är trasigt, men ändå inte fungerat? Och hur går man till väga? För det kan ju inte vara så här det ska vara. Eller?

Gosh, jag har gått med i attention whore-klubben. Gammelmorfar hade blivit rörd.

Men under detta tillstånd tänker jag inte ordentligt. Det som jag definierar som sunt förnuft är inget jag brukar gå efter. Intuition. Spontanitet. Fri vilja. Det är det här jag går efter.

Man skulle nästan kunna kalla mig en förespråkare av dadaism, som förvisso tar det lugnt med den språkliga biten. Spontant ska det vara. Men det har sina konsekvenser.

Jag har ofta ställt mig frågan, är det värt det? Är det värt att leva på detta vis, när det verkar resultera i endast missförstånd? Ja det är det. Man måste vara sann mot sig själv. Känsla ska alltid gå före förnuft. Annars blir livet grått och trist.

Innerst inne hoppas jag att så få människor som möjligt läser det här inlägget. För jag är en person som vantrivs med att visa mina svagheter.

En väldigt otillfredsställande dag.

Det här är inte en dag som jag kommer komma ihåg med glädje. Det här är inte en dag som jag kommer berätta för mina barnbarn när de sitter i mitt knä framför en fängslande brasa. Den här dagen ska förträngas långt in i helvetet, så minnet av den brinner upp i ett moln av aska. Eller blir våldtagen av en jävligt skabbig demon med hell-AIDS kanske. Så länge minnet lider är jag så förbannat jävla nöjd jag kan bli för fan in i helvete. Så dålig var denna dag ja.

De senaste 2.5 åren har jag varit fängslad. Jag har varit en hybrid, hälften människa, hälften maskin. Jag tror ni är välbekanta med min situation. Jag har haft tandställning. Och jag har inte varit speciellt nöjd över det. Nej, att vara 19 år, och varje dag gå runt och flasha med något som vanligtvis associeras med små finniga 13-åringar med en röst som spricker så fort någonting utöver det ordinära sker. Att jag själv inte riktigt kommit ur målbrottet än gör ju inte saken bättre...

Jag kommer ihåg dagen jag fick den. Att jag fick en dom på 2 år. Inombords skrek jag "NOOO I'm innocent". Men tandläkaren bara skrattade ondskefullt, och smällde igen den tunga gallerprydda järndörren med en förskräcklig duns. Jag tyckte mig till och med höra dörren rosta igen endast sekunder efter det inträffande. Samt det gulpande ljudet när hon svalde nyckeln (hoppas hon fick blyförgiftning btw). Men det fanns sedermera en klen tröst. Om 2 år skulle den bort. Det fanns ett ljus i slutet av tunneln.

Men i Augusti i år tog tandläkaren sin stora håriga fot och stampade sönder ljuset. Det var nämligen den första förseningen. "Det har blivit lite problem, det kommer dröja 2 månader till". Tålmodig som jag är (tro det eller ej) valde jag att vänta. 2 månader senare samma sak igen. Och igen. Plötsligt var vi uppe i 2 och ett halvt år, jag och min kära stålproletär. Men det fanns en gnista hopp. Kanske menar de allvar denna gång. Men så fort jag gick in i mottagningsrummet visste jag direkt att så inte var fallet. Jag kände på atmosfären att deras skadeglädje skulle fortsätta i ännu två månader. Som vanligt hade jag rätt.

En liten sammanfattning: Jag är jävligt bortskämd, och borde uppskatta att jag faktiskt kan fixa mitt extremt omfattande tandproblem, och inte ens behöver betala för det. Men världen vore ju bra tråkig om man inte fick gnälla.

Mina kära vänner...

Jag har ett tips åt er. Akta er för trösklar. För varje gång ni struntar att gå över de växer de sig bara större och större, tills de blockerar hela dörren. Det är så lätt hänt, och det är något som är svårt att ha kontroll över. Men man får se till att skaffa kontroll. För så jävla långa ben har man ju inte...

Nej, livet handlar om att våga och ta risker. Tar du inte risker kommer du ingen vart. Går du inte över tröskeln blir du kvar i rummet du började i. Och vill man verkligen födas, leva, och dö, och under hela denna livstid bara vistas i ett enda rum? Varför ska man bara vistas i ett rum, när livet egentligen är en stor jävla herrgård?

Det är dags att börja leva efter mina ideal. Inte bara motsägelsefullt predika om dem.

Ett syfte

Ofta när man skriver blogginlägg skriver man ett ämne med ett så kallat syfte. Att man skriver om något som berör en, eller som man tycker är viktigt. Något man försöker förmedla till allmänheten, vars bristande kunskap samt engagemang börjar gå en allt mer på nerverna. Idag skriver jag ett inlägg med ett syfte.

Syftet är dock inte att nå ut. Man skulle snarare kunna kalla syftet "introvert" (rätt ord? I think not, men vem fan bryr sig). Mitt syfte idag har nämligen inget med den som läser detta att göra. Faktum är att jag inte kunde bry mig mindre om någon överhuvudtaget läser detta. För syftet med dagens inlägg är endast åt mig själv.

Och vad är då poängen med att skriva något som inte är meningen någon ska läsa? Det är nämligen att tid förbrukas. Tid vars syfte hittills varit okänt. En lucka i schemat behövde fyllas. Är det då inte bättre att göra något med tiden istället för att bara stirra ut i det tomma intet och vänta på att någon ska stirra tillbaka?

Jaja, nu är nog fritösen varm, så jag slutar skriva nu.

Bloggen fortsätter!

Ännu ett inlägg i bloggen! Jag måste säga en sak bara. Jag har skuldkänslor. Ni kanske undrar varför? Det är just mitt kostval för eftermiddagen. Jag sitter och konsumerar ett ekvisit bakverk i form av äppelkaka+vaniljsås. Men som den bloggare jag är vore det väl mer passande med att dricka lite vaniljlatte och sitta och njuta av en bit jordgubbscheesecake tillsammans med senaste numret av Vogue? Det känns som att jag inte lyckats bli en riktig "pure" bloggare än.

Just nu är kvällen ännu ung, och jag sitter och lyssnar på Ringo Starrs ljuva stämma. För en gångs skull en trummis som kan sjunga, gud bevare oss!

Och nej jag tror inte på Gud, men jag tycker det är jävligt synd att han (troligtvis) inte finns. Han verkar ju så jävla skön egentligen. Om folk inte fullkomligt fjäskade för honom gav han dem tusen års plågor. Fatta vilken inspiration egentligen.

Gamla testamentet- 50 cent-kulturens föregångare? Dock tycker jag hela den kriminella världen är patetisk jämfört med Gud och hans gäng. Att sälja knark och skjuta folk är ju så jävla lame, jämfört med att dränka hela världen i vatten tycker jag personligen.

Imorgon blir det att jobba igen. Jag tänker inte dock inte ta ställning till det på något sätt. Man blir ju lite skraj när man hör hur folk blir avskedade när de uttryckt sig om arbetet på internet. Jag väljer därför att vara strategisk och skriver ett tomt neutralt konstaterande: jag ska jobba imorgon.

Tredje gången gillt?

Nu sitter jag här igen. En ny rykande het blogg utan något specifikt tema. Den är lika färsk som de illröda tomaterna som Lorenzo Spaghetti har plockat från sina prisade tomatträd på sin lilla mysiga bondgård på Sicilien (fråga! växer tomater på träd? har ingen jävla aning). Den är lika spännande som att kolla på Macgyver i ett kraschande flygplan tillsammans med en mormor som snetrippat på flugsvamp. Förhoppningsvis kommer den bli lika populär som Anton Abele. Eller vänta, det är ju ingen som gillar stackarn.

Nej nej, nu är det färdigtramsat för min del. Let's get down to business. Jag har ingen aning om varför jag börjat blogga igen. Faktum består:

• ingen av mina tidigare bloggar har nått över 10 inlägg
• jag går inte längre i skolan, och behärskar inte grammatik på den mästerliga nivå som jag en gång i tiden gjorde
• blogga kan vara fett gay. ibland.

Men men. Nu är jag här. Och vem vet? Kanske den här bloggen når över 10 inlägg. Kanske jag till och med gör en custom-layout. Vi får se.

Kort om mig: Jag är en 19-årig musiker som är riktigt dålig på att skala kräftor.

Det får räcka...

Kolla gärna in mina tidigare bloggar. De visar upp enastående exempel på hur man inte bör skriva en blogg. Eller hur man bör "blogga"- för att visa att jag är en del av den härlattepalestinasjalmandodiaomacbookinddieretroglasögon-kulturen. Låt herden visa oss alla vägen.

hobbyhypokondriker.blogspot.com

innerturbulence.blogg.se (vill förtydliga att innehållet i denna blogg inte är speciellt representativt för den jag är idag. jag var en hormonspeedad cynisk tonåring. idag är jag en lycklig människa)

Väljer att avsluta detta inlägg med en nostalgisk bild från år 2008.