Allt detta kände jag när jag kom hem från jobbet. Min insats på jobbet var förvisso inte utöver det ordinära. Men den var inte heller dålig. Något annat som är värt att nämna är att kortspelet på rasterna gick bättre än vanligt. Jag har bestämt för mig att jag bara förlorade 50% av spelade matcher- en kraftig subtraktion från min gamla vanliga nittioprocentiga förlustratio. Men inte ens en sådan bedrift kunde få min själ att brinna, att få mina tankar sväva bland molnen, och känna i hela kroppen, från mina lagom slitna såväl som för stora Fred Perry-sneakers, till min stökiga montörskalufs.
Jag skulle nämligen laga mat.
Om jag ska vara ärlig tycker jag det är sjukt roligt att laga mat. Detta är väldigt egendomligt, eftersom jag tyvärr måste erkänna att matlagning hör till en av de talanger som är minst berikad av såväl perfektion som precision. Man kan mer eller mindre säga att jag är ganska dålig på det. Men jag kämpar ändå tappert för att någon gång bemästra den kulinariska konsten. Och ikväll så gjorde jag någonting väldigt ambitiöst.
Jag gjorde kyckling. Med mangocurrysås. Och mangocurryris.
Första etappen var att förbereda ris. En mycket svår bedrift. Oljan var varm. Det kändes. Ångesten steg genom rummet, och jag yttrade tre mycket noggrant utvalda ord: "FITTA, FITTA, FITTA!!!". Efter denna obehagliga händelse vill jag förtydliga att det var extremt dålig stämning i köket.
Efter denna incident gick allting lite halvdant. Jag skulle vilja jämföra känslan i rummet med slaget vid Normandie. Från tyskarnas bistra perspektiv. De små liven. Men jag kämpade. Till slut så mötte jag kvällens stora dilemma.
"Jag hade tillagat kycklingen i ugnen, tillsammans med en utsökt sås bestående av creme fraiche, curry, vatten, och mango chutney. Efter en viss tid i ugnen hade såsen fått utmärkt smak såväl som konsistens. Den smakade så ljuvligt att jag visste att det var för bra för att vara sant. Så här bra kan man inte lyckas"
Sanningen är som jag i stridens hetta förutspådde. Det var för bra för att vara sant. Jag insåg i mitt livs dystraste stund att jag inte hade tinat kycklingen ordentligt. Och då föll allting. Jag hade ett dilemma. Antingen kunde jag äta det som det var, med utsökt sås, med salmonella som konsekvens. Eller så kunde jag ha den i ugnen i 10 minuter till, och mer eller mindre förstöra den perfekta såsen; som helt enkelt var för perfekt för att jag skulle förtjäna den. Feg som jag är, valde jag det säkra kortet. Jag valde bort salmonellan. Men jag förstörde den bästa sås som någonsin skapats. Värdig av nobels fredspris med mera. Världen är FAN inte rättvis.
